Inför debatten om Sverige skulle rösta för ett medlemskap i EU, talades det mycket om den så kallade subsidiaritetsprincipen, en tanke som ger stöd för familjen som den minsta men mest bärande faktorn i samhället. Tillskyndarna kom främst från den romersk-katolska sfären, men tanken hade svårt att få fäste i vår samhällsdebatt och ansågs inte sällan vara en kvinnofälla.

Nu finns ny forskning som visar på familjens återkomst inom det sociologiska fältet. Vid ett seminarium i måndags hos SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, redogjorde Gösta Esping-Andersen, professor i sociologi vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, för hur föräldrarnas socioekonomiska status påverkar barnens uppväxtmiljö, utbildning och framtida livschanser. Men hans forskning pekar också på tendenser till växande sociala klyftor, i Europa är de särskilt tydliga i Sydeuropas krisländer, Spanien och Grekland.

Även de skandinaviska länderna, som länge kännetecknats av en jämn inkomstfördelning och hög social rörlighet, genomgår förändringar. Esping-Andersen menar att förändringens hjul kommer fortsätta att snurra och föra med sig ökad polarisering. Inkomstklyftorna ökar. Fattigdomen likaså.

De som har god ekonomi kan ge sina barn en ljusare biljett in i framtiden än låginkomsttagare vars barn har en mera dyster väg framför sig.
Forskningen visar också att det är de högutbildade kvinnliga höginkomsttagarna som har dragit vinstlotten, men som paradoxalt nog också bidrar till  att inkomstklyftorna ökar.  De högutbildade kvinnorna skiljer sig inte lika ofta som lågutbildade där antalet skilsmässor nu ökar. Där finns de ensamstående mammorna i toppen och mest påtagligt är det i Spanien och Storbritannien.

De nordiska länderna har färre skilsmässor än stora delar av övriga Europa. En anledning till detta är homogami – högutbildade höginkomsttagare gifter sig med varandra. De träffas vid universiteten och högskolorna som kan liknas vid en äktenskapsmarknad. Kaka söker maka.

De gifter sig sent, är mer mogna och får ett stabilt äktenskap/ en stabil relation. De har också två bra inkomster och kan upprätthålla hög konsumtion. Att skilja sig ”kostar mer”. De kan också samtala om sina problem. Deras hem präglas i hög utsträckning av gender-symmetri, båda tar hand om hemmet lika mycket och kvinnorna är, liksom männen heltidsanställda eller arbetar heltid. Det är en nyckel till framgången.

Dessutom visar forskningen att om pappan aktivt finns med i det första barnets uppväxt redan från BB, ökar sannolikheten att paret får fler barn. Jämställdheten lönar sig på många sätt.

Men de högutbildade har ännu fler vinster. Papporna i den gruppen tillbringar mer tid med sina barn än lågutbildade. De högutbildade föräldrarna läser och leker mer med sina barn eller ger dem annan stimulans. Familjer med lågutbildade mammor – där papporna oftast lyser med sin frånvaro – låter barnen utvecklas bäst de vill. Detta leder också till ett stort gap mellan barnen i toppen och barnen i botten.
Esping-Andersen menar därför att det är viktigt med välutbildad personal i barnomsorgen som kan ge barnen tidig stimulans när inte familjen förmår. Barnen kan då tidigt förberedas för kommande skolgång.

Men hur stora politiska välfärdsåtgärder som än sätts in är familjen ändå starkare. Och vad som händer i familjen är det viktiga.
Så ser resultaten ut från den dagsfärska sociologiska forskningen.

Måhända ett drömscenario för den kulturkonservativa familjepolitikens återkomst. Men visst måste vi kunna värna familjen utan att uppfattas som bakåtsträvare?  Subsidiaritetsprincipen 2.0?