En kris uppstår när kyrkoledare utnyttjar sitt religiösa förtroendekapital till att försöka styra sina medlemmar. Säger åt dem hur de ska rösta eller – som den rysk-ortodoxe patriarken Kirill gjort – uppmanar folket att stötta den sittande presidenten. Det senare ligger bakom den ryska punkgruppen Pussy Riots protestaktion. Den ryska ortodoxa kyrkan söker legitimitet genom att liera sig med makten. Vilket i själva verket är förödande för båda parter, men också i högsta grad för gräsrötterna.

I USA finns inget samfund som ens kan drömma om att bli statskyrka, däremot många kristna röster att fiska efter. Där är det i stället politikerna som söker religiös legitimitet. Vilket är bättre, men långt ifrån oproblematiskt.
Det får nämligen följden att alla som vill bli valda måste presentera sig själva som fromma kristna för att verka pålitliga. President Obama utmålas av republikanska medier som smygmuslim för att misskreditera honom.
I det sammanhanget är det faktiskt uppmuntrande att republikanernas presidentkandidat Mitt Romney i ett tal i maj inte bara hyllade ”det kristna samvetet” som världens starkaste drivkraft att göra gott. Han betonade också den starka viljan att handla rätt hos icke-troende och andra religiösa utövare.

Ett allvarligare bekymmer är att partipolitiken måste framställas i så kristen dager som möjligt. Och här blir det verkligt knepigt. Paul Ryan, som nyligen utnämndes till republikanernas vicepresidentkandidat, hävdar att det är hans katolska tro som övertygat honom om att hjälp till de fattiga bäst sköts av kyrkor och andra frivilligorganisationer. Han fick omedelbart på tafsen av katolska ledare och kristna demokrater med motsatt tolkning.
What Would Jesus Do? (Vad skulle Jesus gjort?) är visserligen en bra fråga, men när den ställs inom politiken är det livsfarligt att tro på ett enkelt svar. Journalisten Martin Gelins utmärkta bok Den amerikanska högern (Natur & Kultur), som kommer ut denna vecka, visar hur högerpolitiken under lång tid lånat argument från kyrkans värld.

Höga statliga utgifter är ”omoraliskt slöseri”. Att ge matkuponger och bidrag till fattiga är enligt denna kristna högerretorik dels att frånta de fattiga deras värdighet, dels stöld från de bättre bemedlade, dels en uppmuntran till syndigt leverne (ogifta mammor). På så sätt framställs republikanernas ekonomiska politik och strävan efter en liten statsapparat som välsignad av Gud.
Men de kristna i USA är ingen enhetlig grupp. Och framför allt bland de unga, skriver Martin Gelin, är till exempel samkönade äktenskap numera brett accepterat. Vilket kanske förklarar varför Obama kom ut som förespråkare just under valkampanjen. Han räknar med pluspoäng och hade ändå ingen chans att få de mest konservativt kristnas röster.

Att politiker drivs av sin religiösa övertygelse är självklart, eftersom religionen påverkar människosyn och värderingar. Enligt samma logik tar kyrkliga företrädare ställning i samhällsfrågor. Ett exempel på hemmaplan är Påskuppropet 2011 mot utförsäkringar av sjuka, en aktion som initierades av diakoner. Det är en del av kyrkans profetiska uppdrag att vara en röst för de mest utsatta. Omöjligt vore däremot att ärkebiskopen gick ut och sa att det finns ett enda parti som har Gud på sin sida. Men den risken måste nog anses liten.