Kyrkor till salu. En diakonitjänst dras in för att rädda församlingens ekonomi. Tumskruvarna dras sakta med säkert åt inom Svenska kyrkan. Och mer av den varan är tyvärr att vänta.
Samtidigt utmanas kyrkan av vikande medlemstal. Strategin är att berätta för den som tänker lämna kyrkan vad man får för sina pengar, att det kan vara värt att stanna kvar som medlem även om personlig tro inte finns. Patrik Hagman, teolog och forskare vid den teologiska fakulteten vid Åbo akademi, menar att detta är ett slags köpslåendets teologi som ”uppstår i ett vakuum, i frånvaro av en mera robust teologi om kyrkan”. Man köper ett medlemskap. Men vad får konsumenten? Är det ett sätt att leva? En tro? Frälsning? Förlåtelse för synder?

Frågorna är spetsiga och Patrik Hagman ställer dem i sin bok Efter folkkyrkan – en teologi om kyrkan i det efterkristna samhället, som greppar de lutherska folkkyrkornas situation i Finland och Sverige och söker en väg framåt. Han menar att den traditionella nordiska folkkyrkotanken håller på att pressas till bristningsgränsen. ”Kyrkan lever som om den fortfarande levde i ett kristet samhälle och den stadiga nedgång i medlemsantal som har pågått nu i flera decennier bara var en tillfällig svacka”.

Huvudtesen är därför att folkkyrkornas kris är en teologisk kris. Medicinen han ordinerar, stavas teologiskt arbete. Och då räcker det inte med enbart kyrko­sociologiska och organisationsteoretiska perspektiv. Teologin måste tillbaka på banan. Äntligen!
Men det innebär också att folkkyrkorna måste brottas med knepiga balansgångar. Att inte stänga någon ute eller vara exkluderande har varit och är honnörsord i de nordiska folkkyrkorna. Ingen kan veta vad som försiggår i en människas hjärta och därför har låga trösklar och generösa gränser varit det som gällt. Men utvecklingen har gått vidare, hävdar Hagman, och denna syn är svår att upprätthålla för framtiden. En orsak är den polarisering som råder i synen på religion och att religionskritiska röster blir allt fler liksom att ateismen växer. Frågan om öppenhet och låga trösklar måste därför brytas mot frågan om kyrkans identitet som kristen kyrka. Samt den besvärliga och komplexa frågan om vem som egentligen är kristen.

En glödhet potatis och bäddat för teologisk strid. För hur ska man mäta och väga vem som är kristen och vem som inte är det?  Och hur ska kyrkan undvika att komma i konflikt med sitt uppdrag att ”inbjuda människor till gemenskap med nådens Gud”?
Frågorna är allvarliga. Men Hagman har en lösning. Kyrkorna måste först göra upp med den lutherska tvåregementsläran som hindrar kreativt tänkande kring kyrkans identitet och relationen till samhället och staten. Den starka åtskillnaden mellan anställda och icke anställda medlemmar i kyrkan måste också ifrågasättas. Kristna handlingar, kristet liv, gudstjänst och kyrkan som en kontrastgemenskap är framtids­modellen. ”Om kyrkan satsar på centralisering och stora enheter uttrycker det en teologi som nedvärderar den konkreta kroppsliga gemenskap som alltid är lokalt förankrad”, menar Hagman som hellre ser att kyrkan bygger mindre församlingar, har fler mindre stift och tillåter större variation dem emellan. Tankar som förvisso är långt borta från dagens svenska storpastorat och superherdar. Dessutom är det dags för folkkyrkorna att ”ge upp den illusion om kontroll som insamlandet av statistik och tung byråkrati innebär”.

Hårda puckar. Men vi har tidigare på ledarplats föreslagit att Svenska kyrkan borde tillsätta en egen framtidskommission. Ärkebiskop Anders Wejryd har reagerat positivt på idén på sin blogg. Nu är det upp till bevis. Tiden krymper. Det är dags att ta kommandot över framtiden för den svenska folkkyrkan, ta det teologiska arbetet på allvar. För en sak är säker: Svenska kyrkan kommer att se annorlunda ut om tio år än vad den gör i dag.