Gör upp med tystnadens kultur

Nyligen kom en illavarslande rapport från Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Den visar att under förra året utsattes mer än var tredje politiker i kommuner, landsting, regioner och riksdag för hot, våld och trakasserier. Det har fått till följd att politiker byter eller lämnar uppdrag på grund av utsatthet eller oro inför hot, andra brott eller annan obehaglig handling.

Många överväger också att helt lämna sina uppdrag, medan andra uppger att de tvekat inför en åtgärd eller ett beslut efter att de blivit utsatta. BRÅ konstaterar att detta sammantaget hotar vår demokrati, men att det också är ett arbetsmiljöproblem.
Så ska det inte vara i ett civiliserat samhälle. Den som tar på sig uppdraget att tjäna allmänhetens bästa måste ha trygga arbetsvillkor. Vi blir alla förlorare om politiker skräms bort av krafter som vill sätta demokratin ur spel. Om de politiska rösterna tystnar, vem ska då företräda väljarna?

Vänds blicken inåt Svenska kyrkans värld finns, tyvärr, snarlika fenomen.  Under det gångna året har vi i artiklar, på bloggar och i kommentarsfälten kunnat läsa om att det råder ett debattklimat som får människor att tystna. Eller bedriva självcensur. Många har i såväl försiktiga som i skarpa ordalag uttryckt oro för att sakdebatt och teologisk diskussion har blivit allt svårare att föra inom Svenska kyrkan. När man vill tala om en sak händer det alltför ofta att det vänds till att i hårda ordalag tala nedsättande om och misstänkliggöra personen i fråga. Det får människor att avstå och att sluta delta i samtalet.

Så kan det förstås inte vara i en kyrka. Det verkar nu också ärkebiskop Anders Wejryd mena. Han har sagt att tänkande människor som vill bli tagna på allvar har tystnat. De vill inte bli ”insopade i en hög som de inte tycker sig höra till”.  Det blir destruktivt, menar Wejryd, om man i ett offentligt samtal inte får söka sig framåt och resonera   och kanske upptäcka ett ens eget resonemang leder fel.

Ärkebiskopens allvarliga och viktiga maning kommer inte en dag för tidigt. De diskussioner som böljat fram och tillbaka det senaste året har visat ett oroväckande glapp mellan kyrkans ledning och de aktiva och engagerade. Man har helt enkelt inte tagit oron på allvar.

Men när det alltmer i kyrkans sammanhang kommit att handla om vad som får sägas och vem som får säga vad är man ute på hal is. Det slukar energi och sprider både rädsla och förstämning. All energi som behövs till de viktiga samtalen om kyrkans uppdrag och framtid riskerar att slockna. Samtal i vilka människor kan – och faktiskt bör tycka olika – blir aldrig verklighet. Kyrkans erfarenhet är ju tvärtom sådan att teologisk näring ges genom debatter och artiklar där det är högt i tak, där ståndpunkter får stötas och blötas mot varandra och där man kan leva tillsammans med olikheter i uppfattningar.

Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap som ska mönstra ut de människor, döpta eller odöpta medlemmar, som inte vill säga ja och amen till allt som ropas ut från taken. Allvaret inskärps ytterligare om man tittar på Svenska kyrkan med medlemmarna i fokus.

Fortfarande är Svenska kyrkan en av världens rikaste evangelisk-lutherska kyrkor. Med nästan sju miljoner tillhöriga kan hon kanske känna sig trygg och säker på framtiden. För­utsätt­ningarna har aldrig varit bättre, menar en del.
Men vi lever i en senmodern tid där flyktighet är ett signum. Förtroende kan snabbt rubbas. Och det har inte kyrkan råd med. Därför måste kyrkan vårda sina medlemmar mer än någonsin tidigare.

Och kyrkans samtalsklimat ska väl ändå inte vara sämre än samhällets i stort? Tvärtom borde kyrkan föregå med gott exempel. Nu behövs ett reparationsarbete om inte förtroende och trovärdighet ska sjunka ytterligare. Låt oss hoppas att det nya året mer kommer att handla om att bygga upp och inte rasera.