Kristen tro är både teori och praktik. Teoretiska antaganden om tro utan koppling till bön och gudstjänst genererar en ytlig kristendom. Att omvänt vara delaktig i kyrkans praktik utan att reflektera över den är knappast möjligt i ett upplyst senmodernt samhälle.
Frågan vad som kommer först är som den om hönan och ägget. Klart är emellertid att trosläran behöver vila tungt i en vital praktik. Tal om tro kan aldrig ersätta liv i tro. Teologi och gudsprat är väsentligt, men aldrig i stället för gudsrelation.

På senare år har begreppet fötternas bekännelse börjat användas. Att fötterna uttrycker en bekännelse betyder att trofast tillhörighet till en gudstjänstgemenskap är viktig.
Tro är inte bara hjärnans tankar om tro, inte bara hjärtats känslor, inte ens bara händernas vardagstjänst. Kristen tro bärs vidare om den lever nära källorna.
Tidigare har Kyrkans Tidning berättat om Den sorglöst försumliga kyrkan (Artos 2012), en religionssociologisk studie av Jörgen Straarup och Mayvor Ekberg. I boken beskrivs hur skola och kyrka gradvis glidit isär.

En huvudtanke är att Svenska kyrkan försummat sitt eget ansvar för trosförmedling när den offentliga skolan avlägsnat sig från kristendomsundervisningen. Kyrkan har enligt författarna sig själv att skylla för att avkonfessionaliseringen lett till djupgående religiös språkförlust. De menar att ett alternativt sätt att förmedla innehållet i kristen tro till nya generationer lyser med sin frånvaro.
Svenska kyrkan satsar på att vända utvecklingen. För ett år sedan beslutade kyrkostyrelsen om en flerårig fokuserad process för kyrkans undervisning och mission för alla åldrar. Sextio miljoner kronor har avsatts för en femårsperiod.

Satsningen ska långsiktigt medföra att det i Svenska kyrkans församlingar finns arenor för undervisning och lärande där människor får utveckla sin förmåga att samtala om och leva i tro. Både teori och praktik alltså.
I en av världens rikaste kyrkor finns risken att övervärdera pengarnas betydelse. Samtidigt vet vi att vital praktik är möjlig att åstadkomma utan mycket pengar. Ibland är det till och med lättare när de tryter. De verkliga resurserna finns nämligen i människor som ber, firar gudstjänst och i sin gudstjänstgemenskap inspireras till nästantjänst i vardagen.

Det gäller att se upp så att undervisning och mission inte bara blir en fråga om kunskapsförmedling, försanthållanden och teori. Historiskt sett har tron burits vidare av en levande praktik. Därför behöver Svenska kyrkan i dag allt tydligare framträda som konkreta och gästfritt välkomnande gudstjänstfirande gemenskaper. Sammanhang som går att finna tillhörighet till. Det är inte ett skvatt sekteristiskt, så länge det inkluderande perspektivet värnas.

Den som blickar framåt ser vikten av att medarbetare och förtroendevalda i Svenska kyrkan lever med i sina gudstjänstfirande gemenskaper. Om det är ett kontroversiellt perspektiv bör vi fråga oss vart Svenska kyrkan är på väg. En bekant berättade för en tid sedan om sin hemförsamling att ingen av de anställda och inte heller någon förtroendevald firade gudstjänst någotsånär regelbundet. Ingen såg sig heller föranledd att göra något åt saken.

Inte heller fanns deltagandet i trons praktik med på dagordningen vid anställningsintervjuer eller inför kyrkoval. Så illa kan det väl inte vara på många platser. Eller?

Trons teori behöver vila tungt i levande praktik. I livskraftiga gudstjänstgemenskaper kan det religiösa språket återvinnas. Detta genant självklara kan på sina håll i Svenska kyrkan behöva uttryckas tydligt idag. En i dåtiden eventuellt sorglöst försumlig kyrka behöver i framtiden arbeta kreativt med en dopundervisning som inte är tal om tro, utan liv i tro. Det arbetet bygger mer på fötternas bekännelse än aldrig så många miljoner kronor.