Helhjärtad i tron utan att vara tvärsäker

kop heter Antje Jackelén. Vid tisdagens val fick hon mer än hälften av rösterna. Valet ägde rum i ljuset av en bitvis stormig diskussion om jungfrufödelse samt den egna trons och andra trosbekännares sanningsanspråk. Allt tog sin början vid utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna i början av oktober.
Teologisk debatt är uppfriskande. Inte minst om man tycker att kyrkan ibland ägnar väl mycket tid åt ekonomi och strukturfrågor. I en kyrka som är trosgemenskap, inte åsiktsgemenskap, är det eftertänksamma samtalet om tro och teologi spännande att föra. Det gäller att formulera sina åsikter knivskarpt. Samtidigt behöver kyrkan lyssna till vad den andre säger. Teologi är inte ja eller nej.
Diskussionen har ibland haft svårt att skilja mellan sak och person. Det är inte värdigt en debatt, allra minst i kyrkan. Lättheten att formulera sin åsikt i sociala medier är tveeggad. Risken är att man för snabbt slänger ur sig sådant man inte hade sagt ansikte mot ansikte. Tweetkulturen kan gynna ett hårdare och mindre sakligt debattklimat.   

Sakfrågorna handlar om synen på jungfrufödelse och andra människors tro. Ytterst är det en fråga om det religiösa språkets funktion. Trons språk har trons erfarenhet som klangbotten. Det kan jämföras med kärlekens språk. Den som älskar vet att kärleken är på riktigt. Bara den som är i en relation vet var dess glädjeämnen och svårigheter gömmer sig. Kärleken är helhjärtad utan att vara tvärsäker.

En troende människa kan därför säga sitt jublande, tydliga ja till Jesus som Guds son. Den kristne kan utan att darra på manschetten tala om Jesus som vägen, sanningen och livet. Detta har varit självklart för samtliga ärkebiskopskandidater. Men det betyder inte att man kan uttala sig tvärsäkert om den andres tro. Med tro och kärlek som känselspröt får vi tillgång till livets djupaste dimensioner. Allt detta kan göras samtidigt som kyrkan lyssnar ödmjukt till den andre. Det går att tala klarspråk utan att köra över människor. Religionsteologi är inte ja eller nej.

Den nyvalda ärkebiskopen har befunnit sig i debattens centrum. Jackelén menar att det inte är jungfrufödseln som låter oss förstå att Jesus är Guds son. Den teologiska pedagogiken är den omvända: erfarenheten av trons möte med Kristus skänker mening åt jungfrufödseln. Tron kommer först, trosläran sedan. Samma grundton finns i resonemanget kring människor som bekänner en annan tro än den kristna. Att ställa troheten mot Kristus mot öppenheten gentemot den andre leder vilse. Tron är helhjärtad utan att vara tvärsäker.

På sociala medier har uppfattningen att debatten borde handla om andra saker förekommit. I en värld som slits sönder av våld, krig och fattigdom är det småaktigt att diskutera jungfrufödseln. Åsikten ter sig först mycket tilltalande. Alltför lätt flyger det iväg ett ”gilla” på Facebook. Men det är inte bra om samtalet om trosläran och trons konsekvenser skiljs från varandra. Att en kristen har att kämpa mot ondskans destruktivitet är inte motsatsen till att tala om teologi. Livet är vävt i ett stycke.

Temperaturen i den gångna tidens debatt steg några grader då ledamoten i läronämnden, professor Eva Hamberg, efter moget övervägande lämnade förtroendeuppdrag, prästämbete och Svenska kyrkan. Det är en sorgens dag när en människa lämnar Svenska kyrkan, oavsett vem. Det är sorgligt på ett särskilt sätt när en ledamot i kyrkans läronämnd stiger av, oavsett åsikt. Tidningen Dagen skriver att tiden nu kanske är inne för en kyrkosplittring. Det får vi verkligen inte hoppas. En sådan orsakar alltid mycket smärta. Dessutom är det svårt att tro att oenigheten då skulle upphöra. Kyrkohistorien visar att detta sällan är fallet.

Den 15 juni 2014 tillträder Antje Jackelén som ärkebiskop. Hon står inför viktiga utmaningar. Hur ska tron förmedlas till kommande generationer? Hur ska kyrkan hitta rätt mellan tradition och förnyelse? Hur ska enheten i kyrkan bevaras? Ärkebiskopen ska granskas med kritisk solidaritet. Förbönen är hela tiden viktig. Välkommen Antje Jackelén!