Den senaste veckans mest utskällda krönikör måste vara Natalia Kazmierska, som i Aftonbladet kritiserar ateister för att vara flummiga. Det aktuella exemplet är ett tempel till ateismens ära som författaren Alain de Botton planerar i London. Någonstans dit man kan gå för att avnjuta religionsfria skönhetsupplevelser och studera naturvetenskapliga fynd. Kazmierska ställer detta i kontrast med det omfattande hjälparbete som kyrkorna utför och avslutar: ”Jag bara undrar – vad har ni ateister gjort för samhällets svaga?”
Nu var hennes poäng inte att man måste vara religiös för att bry sig om andra, vilket är innehållet i den kritik som drabbat krönikan. Det hon menade var att den organiserade ateismen inte intresserar sig för sociala frågor.

Frågan är tänkvärd: Varifrån kommer drivkrafterna för att göra gott? Att arbeta osjälviskt för andras bästa? Vi vet att det finns religiösa som beter sig samvetslöst eller använder sin religion för att legitimera våld. Att religionerna trots detta har en väl fungerande altruistisk ideologi är ställt utom tvivel. Det är också det sociala – diakonala – arbetet som exempelvis Svenska kyrkans medlemmar helst vill att kyrkan ägnar sig åt.
Men Kazmierska riktar udden åt fel håll. I Storbritannien finns, i motsats till Sverige, en växande självkritik bland organiserade ateister och ett ökande intresse för att låta sig inspireras av just de goda drivkrafterna i religionen.

Julian Baggini, filosof och författare, skrev i förra veckan i The Guardian att han alltid varit stolt ateist men nu med förfäran ser hur sekularismen missbrukat det goda arvet från Upplysning­en och ägnar sig åt att aggressivt motarbeta religion. ”Det är lite som att upptäcka att din nallebjörn nu beskrivs som en rasan­de grizzly.”

Den politiska sekularismen ska enligt Baggini inte jobba för att helt tränga ut religionerna från det offentliga livet. Inte heller bör den hylla en gudsförnekande vetenskap. Målet ska i stället vara att främja fredlig gemenskap mellan alla religioner och ickereligiösa ideologier. Inte söndra, utan ena.
Och Alain de Botton ägnar sin nyutkomna bok Religion for Atheists helt åt de idéer och metoder som flera av världsreligionerna har och som han menar att ateisterna behöver överta. Böner, ritualer och pilgrimsfärder har enligt honom ett bestående värde även för den som inte tror. Och religionernas verktygslåda behövs även i fortsättningen för att människor ska kunna leva tillsammans på bästa sätt, hantera personliga motgångar och stå ut med sin egen och andras död.
Om religionsfri religion låter sig genomföras är väl tveksamt. Men andan är god och för tankarna till den ”heliga avund” som biskop Krister Stendahl rekommenderade vid religionsdialog. Det vill säga att värdesätta något som finns inom en annan trosuppfattning.

Exemplet inspirerar. För kommande debatter mellan Förbundet Humanisterna och Svenska kyrkan kan båda parter testa Stendahls teser. Förutom den heliga avunden: Jämför inte det bästa hos din övertygelse med det sämsta hos den andre. Samt fråga de troende om deras tro, fråga inte deras fiender.
Det kräver grundlig eftertanke och en genuin vilja att lära av varandra. Finns den? I så fall finns de förutsättningar för fredlig
sam­existens och ömsesidig respekt som ett allt mer mångkulturellt Sverige behöver.