Ny kyrkslogan uppsnappad på nätet: ”Har ni frågorna, vi har fikat”. Låt oss hoppas att det är ett skämt, en satir över kyrkans valhänta tilltal. Men säker kan man inte vara. Denna slogan lyckas i vart fall fånga den kombination av von oben-attityd och vilsenhet som kyrkan signalerar i sina mörkaste stunder.
Svenska kyrkans KOM-dagar i förra veckan försökte slå an en mer optimistisk och konstruktiv ton. Problem finns, men vårt jobb är att lösa dem.
Bland annat listade Svenska kyrkans webbchef Lars-Ove Ljungberg de invändningar ett konsultföretag kommit med när det gäller kyrkans närvaro på nätet. Låg träffsäkerhet i budskapet, för lite interaktivitet, svagt fokus på unga, marknadsföring framför allt av den redan befintliga fysiska verksamheten.
Inga överraskningar här. Att kyrkan numera kommunicerar flitigt digitalt är ingen garanti för att man också förändrat sitt sätt att tänka kring kommunikation. Sånt tar tid därför att det måste gå på djupet och påverka hela kyrkans självbild.

Om kyrkan erbjuder för lite interaktivitet på nätet så beror det inte så mycket på teknisk okunskap som på ovanan att låta folk vara medskapande. Det är fortfarande mycket av ”kom till oss, auktoriteten och institutionen” över kyrkans kommunikation. Människor tilltalas som objekt för redan befintlig kyrklig fysisk verksamhet, snarare än som subjekt som behövs i kyrkan därför att de har något att tillföra. Detta gäller trycksaker och tunnelbaneannonsering också. Men det blir ännu mer uppenbart på nätet, där så mycket av verksamheten bygger på interaktivitet.
Mikael Hansson, kommunikatör vid Infotech Umeå, berättade om en spännande utveckling i BRIS kommunikation.
Efter många års erfarenhet av att bli uppringda av olyckliga barn, har telefonkontakterna sedan 2005 sjunkit drastiskt. Nu mejlar barnen. Men det som vuxit enormt är chatten, där barn via BRIS hemsida pratar med andra barn. ”Tala med någon vuxen” har i stor utsträckning bytts ut mot ”tala med någon jämnårig”.

Detta kan man ha invändningar mot men, som BRIS säger, det är barnen som väljer kommunikationskanal. Och det de väljer är i allt större utsträckning den jämställda kontakten, människa-till-människa, där man delar erfar-enheter och stärker varandra.
Här finns en ledtråd till vad som skulle kunna revolutionera kyrkans kommunikation.
Facebook, som nu har 4,5 miljoner aktiva användare i Sverige, visar tydligt vad som fungerar och vad som inte gör det. En församling har mycket svårare att få följare och engagerade samtal än de enskilda privatpersoner-na, anställda och aktiva i församlingen, har. Även när man lägger ut exakt samma text på församlingskontot och sitt eget konto.

Många går med i en ickekonfessionell Facebookgrupp som diskuterar andlighet. Det finns också en rad grupper som genererats av kyrkligt anställda men där diskussionen – om allt från biskopsval till kyrklig förkunnelse – är helt fri och vem som helst får delta. På Twitter finns många som tydligt annonserar sin hemvist i kyrkan men som samtalar i eget namn.
Det är den mellanmänskliga relationen som drar det längsta strået, varje gång.
Svenska kyrkans framtida genomslagskraft hänger på i vilken grad man lyckas omvandla den vetskapen till fungerande kommunikation.