Sarkasmer är den maktlösa bitterhetens uttryckssätt. Resultatet blir sällan den förändring hos makthavarna som man önskar se. I stället sprids en förstelnande rädsla för att göra bort sig bland våra beslutsfattare.  

Vi behöver ett modigt kyrkomöte, inte ett räddhågset. Vi behöver ett kyrkomöte som törs och orkar ta itu med de hot mot den kyrkliga demokratin som andra bara vågar ironisera över i sociala medier.

Framför allt behöver vi ett kyrkomöte som omgående vidtar åtgärder i syfte att säkerställa att de egna arbetsformerna inte främjar kyrkliga motsvarigheter till politikerförakt.

Ett sjunkande förtroende för våra förtroendevalda är i dagsläget det mest akuta hotet mot Svenska kyrkans demokratiska uppbyggnad.

Kyrkomötets behandling av inkomna motioner får inte förvandlas till en parodi. Därför måste kyrkomötets presidium ta ansvar för att inga förslag som kyrkomötet saknar mandat att besluta om tillåts uppta tid i utskott och plenum.

I Kyrkoordningen anges uttryckligen att kyrkomötet inte får besluta i enskilda frågor som det är en församlings eller ett stifts uppgift att besluta om. En demokratiskt vald församling som behandlar såväl förslag som man ska besluta om som förslag som man inte får besluta om – utan att uttryckligen uppmärksamma skillnaden – utgör ett hot mot demokratin. En sådan praxis befäster och sprider okunskap om det formella regelverket för beslutsfattande inom Svenska kyrkan.

Därtill bör kyrkomötet införa en arbetsordning som innebär att man inte på nytt behandlar förslag som redan tidigare under mandatperioden har avslagits. Det är lätt hänt att vi tror att demokrati med nödvändighet innebär att var och en ska få säga vad som helst, hur ofta som helst, hur länge som helst. Det är en missuppfattning.

En demokratiskt vald församling som ålägger sig själv en ordning som innebär att samma valda ledamöter endast kan fatta beslut i en specifik fråga vid ett tillfälle förvandlas inte automatiskt till en diktatur. Däremot frigörs tid och kraft som kan användas för att dryfta förslag som inte redan tidigare har diskuterats.

En kärleksbombning av kyrkomötet i sociala medier kan till skillnad från ironiska kommentarer frigöra det mod och den handlingskraft som kyrkomötet behöver. Effekten kan aldrig uppnås genom facebookande ledamöter eller twittrande biskopar som framhåller betydelsen av det sammanhang som de själva ingår i. I stället krävs att vi som har valt våra förtroendevalda visar dem vårt förtroende genom att förtydliga när och hur de lever upp till våra förväntningar.

Det sägs ibland att det argument som övertygar mest är det goda exemplet. Att lyfta fram och berömma konkreta uttryck för ett agerande som man vill se mer av ger därför bättre resultat än ironiska sarkasmer om det är något annat än status quo som man vill uppmuntra.