KYRKOHANDBOKEN. Vi fortsätter som förut. Det är svaret från Per Eckerdal, vice ordförande för kyrkohandbokens styrgrupp, efter den nya skarpa kritiken från kyrkomusikerna. Orsaken, enligt Eckerdal, är att handboken inte får försenas.
Därmed nobbas alltså musikernas förslag på ändrad process: ökad transparens, omstart från en tidigare punkt i arbetet, en bred inbjudan till kyrkomusiker att vara med och göra verkstad.
Eckerdal säger inte att det blir bäst så här, utan att det här är den snabbaste vägen. Därmed har det-är-bråttom vunnit över kvaliteten-är-viktigast. Två storheter som tävlat mot varandra under hela arbetet med kyrkohandboken.
Det är självklart oroande, även om styrgrupp och tjänstemän på kyrkokansliet sannolikt skulle säga att alla vi med minimal insyn i det fortsatta arbetet kan lita på att de kommer att leverera ett slutligt förslag med mycket hög kvalitet. Men då måste vi ju ta deras ord på det.
Vilket osökt leder till nästa svaga punkt: förtroendefrågan. Per Eckerdal sade härom veckan i en intervju i Kyrkans Tidning att det inte är farligt med en kritisk och öppen debatt, men det är det heller ingen som har påstått. Minst av allt de kyrkomusiker som nu känner sig svikna, ännu mer än i höstas eftersom de hunnit få upp hoppet en stund där emellan. Vad man än tycker om det nuvarande kyrkohandboksförslaget, måste förtroendeklyftan till tongivande kyrkomusiker vara ett problem för de ansvariga i kyrkohandboksarbetet. Hur ska förhållandet repareras?
Förtroendeklyftan gäller även alla andra som lyssnat på musikklippen i handboksförslaget och är långt ifrån imponerade. Den gäller alla som tycker att en ny handbok måste ha den kyrkomusikaliska expertisens välsignelse.
Ute i landet kan man höra folk muttra att det ”bara” är elitmusikerna som är missnöjda med förslaget. Föreställ er att man skulle resonera så om den teologiska halten i kyrkohandboksförslaget, ”vanliga präster tycker det är bra, det är bara biskoparna som gnäller”. Otänkbart.
Nu är det uppförsbacke i kyrkohandboksarbetet. Kyrkohandboken måste bli bra. Även om man bestämmer sig för att låta musiken vara fri till givna texter, är det svårt att se hur kyrkan skulle klara sig utan en varsamt reviderad gregoriansk musikserie som tål att fortsätta slitas på. Och dessutom måste de texter som skylls för pekoral och vilsen teologi klarna såväl språkligt som innehållsligt. Allt detta måste lyckas trots förtroendekrisen.
Från teologhåll är det tyst, ingen rasar i pressen över svaga texter. Betyder det att det inte finns några invändningar? Nej, men där har ju ärkebiskop Antje Jackelén redovisat hela listan över biskopsmötets kritik mot kyrkohandboksförslaget: för mycket individualisering, för mycket psykologi på bekostnad av teologi, för lite himmel, för lite tidlöshet, en osäkerhet kring hanteringen av de bibliska berättelserna. Med två disputerade biskopar i den yttersta ledningen är det väl sörjt för den teologiska kvalitetssäkringen i kyrkohandboksarbetet. Musikerna spelar andra fiolen, i detta sammanhang liksom i Svenska kyrkan i stort. Det är därför de ropar så högt och blir så betryckta när de inte blir hörda.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR