Kristus på väg ut i marginalen?

Det har ofta trumpetats ut att den viktigaste förmågan hos den kommande ärkebiskopen är att han eller hon ska göra avtryck i medier, göra sig bra i tv-sofforna. Men hur intresserade är medierna?

Frågan är berättigad med anledning av den utfrågning som nyligen hölls med fyra av de fem kandidaterna till ämbetet. Den blev nämligen en rent inomkyrklig historia. SVT 24 som brukar sända debatter och utfrågningar, visade inget intresse för saken. Därför sändes utfrågningen på webben via Kyrkans Tidning.

I rikstäckande medier, tidningar och tv, var därför tystnaden talande. Ingenting skrevs eller kommenterades om saken. Valet av en högsta företrädare för Svenska kyrkan, som omfattar mer än sex miljoner av befolkningen, lämnades därhän. Man brydde sig inte. Ointresset kan också ses som ett kvitto på hur långt den yttre sekulariseringen gått och att valet av en ny ärkebiskop betyder mycket lite för samhället i stort. Kyrkan får hållas med sitt och ska finnas där när katastrofer inträffar.

Men i den inomkyrkliga rapporteringen, i debatten och på sociala medier, har det skrivits desto mer, allt på grund av flera frågor som ställdes till de fyra kandidaterna under utfrågningen. Men den mest brännande frågan, som först ställdes i Kyrkans Tidning, var denna: Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed?

Då kunde man kanske tro att kandidaterna skulle svara ”naturligtvis” med en mun. Följt av orden att för kristna är det självklart på det viset. Men i stället kom svar som uppfattades slira och glida eller relativisera. Ingen av kandidaterna lyfte fram vad som skiljer den kristna trons anspråk på och försanthållande av en inkarnerad/förkroppsligad gud från en profet. För skillnader finns. Och de är faktiskt stora. Detta betyder däremot inte att man inte skulle erkänna att andra religioner har sina anspråk och människor tror olika. Att bejaka Kristus är inte att begränsa andra människors tro. Det visar också religionsteologisk forskning.

Kristen tro förkunnar att det är i Jesus Kristus som vi kan skymta Guds ansikte, ett ansikte vänt mot mänskligheten. Sådan som Jesus är, sådan är Gud. ”Att stå inför Jesus Kristus är att stå inför Gud. Bibelns trovärdighet står och faller med Kristus”, skriver Margit Sahlin i sin bok med just titeln Ansiktet.
Är vi på väg dithän att Kristus förnekas? Att Bibelns texter ska ses som kosmetika? Ska kyrkan förpassa Jesus Kristus ut i marginalen? Är han inte viktig längre för kyrkan?

En annan fråga som kan ställas är hur aspiranterna till kyrkans högsta ämbete hanterar det pastorala ansvaret med dessa undfallande svar. Är det att ta ett själavårdande ansvar att så tvivel om Kristi roll och anspråk? Sviker man inte också människor i själanöd som brottas med frågor om liv och död och som ser Jesus Kristus som hoppet ut ur mörkret?
Jesus påstod faktiskt, i bestämd form singularis, att han är vägen, sanningen och livet. Så står det i grundtexten och det måste ärkebiskopskandidater förhålla sig till utan att relativisera eller snurra in sig i tveksamma argument.

Kyrkan finns ju på grund av Jesus Kristus och ingen annan. Därför tillhör också kyrkan Kristus. Tror inte kyrkans företrädare att det förhåller sig på det sättet längre, kanske vi ska ta ner skylten och stänga butiken? Det vore ärligare än att få människor att tvivla på att den ärkebiskop som ska leda kyrkan in i framtiden verkligen ser Kristus som sin kärna och stjärna.

Kyrkans Tidning har tidigare på ledarplats uppmanat kyrkans ledning att tillsätta en framtidskommission. Nu säger vi: utöka den med en avdelning för tros-och bekännelsearbete för 2000-talet, ett arbete som bör undersöka var relativismens yttersta posteringar går för att man ska kunna kalla sig en kristen kyrka. Det är ett lämpligt arbete inför det kommande Lutherjubileet 2017.

Räknat i pengar är Svenska kyrkan världens rikaste bland de lutherska. Men är det den fattigaste på tro?