Kyrkan bör välkomna "hen"

HUVUDLEDARE Bråket om ordet hen kan inte ha undgått många. Särskilt stor blev uppståndelsen härom veckan när Dagens Nyheters publisher sa att hen – en sammansmältning av orden han och hon – kan innebära ett queerpolitiskt ställningstagande och därför inte fick användas i nyhetstexter. Dagen efter kom motstridiga uppgifter från tidningens redaktion.
På Bokmässan i Göteborg diskuterades ordet vid ett seminarium om hen i allmänhet och inom barnlitteraturen i synnerhet. Panelen kom fram till att upprördheten över ordet beror på att det har använts i queer-kretsar, vilket gör många avogt inställda. Dessutom är språkfrågor alltid känsliga, särskilt när det gäller förändringar. Sätter man dessutom ordet i en barnbok, är det som att aptera dynamit.

För många är hen bara ett praktiskt ersättningsord när könet är okänt. Andra använder hen för att man vill undvika att tala om kön när det inte behövs, därför att nämnandet av manligt-kvinnligt för med sig så många associationer och laddningar. På några förskolor har personalen tagit initiativet till att använda hen, vilket har väckt starka känslor.

Debatten kring hen för tankarna till Nina Björks bok Under det rosa täcket från 1996, där hon skrev om människors fixering vid att genast få veta nyföddas kön och efterlyste en feminism ”som kämpar för en frigörelse från fasta könsidentiteter”.

Könet är en så stor del av de flesta människors identitet att de kan känna sig hotade när behovet av könsbestämning ifrågasätts. Särskilt stor verkar oron vara för att barn ska ta skada av att inte benämnas hon och han och inte formas in i samma flick- och pojkroller som på föräldrarnas tid. De flesta vuxna är också vana vid att genast vilja veta vilket könet på den man möter och blir osäkra när det inte framgår.
Däremot borde hen – åtminstone med tiden – kunna accepteras brett som ett komplement vid sidan om hon och han. Och finns det någon språklig aktör som borde ta emot ordet hen med öppna armar så är det kyrkan. Prästen Helena Myrstener formulerade i vintras en försiktig förfrågan på Kyrkans Tidning debatt om det inte kunde vara dags att säga hen om Gud och fick talande nog 62 (!) webbkommentarer.
Att det är känsligt att säga något annat än han om Gud vet vi sedan länge. Men benämningar som Herre och Konung har länge varit ifrågasatta och har inte ens en självklar acceptans hos oss som vuxit upp med dem. Behovet av att tala om

Gud som Gud och inte som en antropomorf patriark blir allt mer kännbart. Gud är ingen man, Gud är Gud. Därför har det länge varit god ton att i medveten kyrklig prosa undvika att ersätta Gud med ett pronomen. Man säger alltså varken han eller hon. Alternativt använder man både hon och han i samma mening. Eller använder ord som moder, livgiverska, surdegbakerska. Det sistnämnda från en predikan av biskop Antje Jackelén vid Världens fest.

Allt detta har sina poänger. Liknelserna och skiftena mellan hon och han ingår i en strävan efter att utveckla människors uppfattning om Gud och utmana monopolställningen hos ”gubben på molnet”. För denna gudsbild fungerar visserligen positivt för några, men framför allt är den för väldigt många människor en föreställning som gör hela idén om en gud mycket lätt att avfärda.

Att införliva hen i denna strävan är ett naturligt steg. Hen används då inte för att ta ställning till vad människans kön betyder eller inte betyder, utan för att poängtera att Gud är något annat än en människa, man eller kvinna. När hen används om Gud blir det ett inklusivt pronomen, som rymmer både det kvinnliga, manliga och utommänskliga. Hon och han fungerar ännu bättre när hen också finns med i den kyrkliga vokabulären. Även om det känns ovant i början, har Gud som hen framtiden för sig.