I måndags talade Hillary Clinton vid International Women’s Leadership Forum i Mongoliets huvudstad Ulan Bator. Talet hade demokrati och mänskliga rättigheter som huvudtema – inte primärt jämställdhet. Den ordningen är naturligtvis given: i en fungerande demokrati och rättsstat ska olika gruppers förutsättningar vara de samma – och kärnan är det fria flödet av tankar och idéer. Ekonomisk liberalisering är inte i det långa loppet möjlig utan politisk liberalisering. Utan yttrandefrihet och informationsfrihet så ”dödas innovationer, entreprenörer misströstar” sa Clinton, och välfärd kan inte byggas.

Så har vi denna effektiva jämlikhet? Ändå inte. Inte i USA, som Clinton konstaterade. Inte i Sverige heller.

I senaste numret av Kyrkans Tidning granskade vi könsfördelningen i Svenska kyrkans högsta organ, och fann att den försämrats. Det är procentuellt fler män i kyrkomötet, i kyrkostyrelsen och i de verkställande organen på nationell nivå 2011 än 2007.

Varför? I tisdagen Svenska Dagbladet efterlyser Länsförsäkringar Banks frispråkige vd Rikard Josefsson politiska grepp – ytterst lagstiftning – för att få ordning på jämställdheten i kroniskt dåliga näringslivet. Det är för lätt att män anställer män, tycker han själv, och säger: ”Man möts hela tiden av argumentet ’Vi rekryterar bara på kompetens’, men om det vore sant skulle vi vara jämlika redan.”

Så enkelt.

Kyrkan har ett dubbelt arv, det långa som en del av det flertusenåriga patriarkatet, men också det korta: att vara ledande i det moderna uppbrottet ur samma könsordning.

Det går att ta sig fram utan fungerande jämställdhet. Men en organisation som är pressad, som Svenska kyrkan är i den stora malande strukturförändringen, har inte råd att hantera resurser slarvigt. Gör något åt obalansen, och gör det snarast.

Fullföljd det moderna arvet.