Jag säger detta till mig själv. I övrigt är det bara att inse, att om kristna credot känns så befängt för en majoritet svenskar att de efter moget övervägande inte vill vara med i kyrkan, då hjälper inga mediestrategier i världen.
Resten är en gestaltningsfråga, och en fråga om trohet in i döden. Låter det jobbigt? Jo, det kan bli jobbigt, men en sak är säker: Om kyrkan och dess representanter börjar ta omvägar kring kärnbudskapet som en anpassning till vad som kan tänkas vara mediestrategiskt riktigt, då blir det kyrkans säkra död. Om kärnbudskapet ohjälpligen skrämmer bort folk måste gudsfolket se detta faktum i ögonen och fortsätta gestalta kärnbudskapet oavsett.

Det kan leda till tommare kyrkor, färre kyrkor, fattigare kyrkor. Men kyrkan tar miste om den låter sig inspireras av mainstreamstrategier som ändå inte kommer att göra den mainstream. Kyrkan skall stället inspireras av gestalter som den avantgardistiske jazzsaxofonisten Albert Ayler, en av jazzhistoriens centralgestalter, en status han aldrig skulle ha uppnått om han inte stenhårt hållit fast vid sitt udda uttryck med de enkla orden: ”If people don’t like it now, they will.”

Kort sagt: Kyrkan i dag är inte Idol, med vad Idol i dag producerar av uttryck vi glömt i morgon. Kyrkan är underground, subkultur, avantgarde, vägröjare, nydanare. Alltid. Och måste tro, lika fast som på Gud, att: Om människor inte gillar det nu, så kommer de att göra det.