Trots universitetet var lilla Lund mänskligt enahanda som en rågåker. Jag och min lillebror blev vid ett av de mycket sällsynta restaurangbesöken familjen gjorde förhäxade av två afrikanska gäststudenter som satt vid ett bord. Två smågrabbar utan tv hade aldrig sett någon liknande och stod vid deras bord och gapade till mina föräldrars djupa genans.

Homosexualitet syntes inte, den diskuterades bara som en kroppslig och själslig diagnos.

Normen var att han arbetade, hon skötte hemmet. Vår familj var lite speciell i vår hyreshuslänga i och med att min mamma arbetade. Om hon hade velat följa i morfars spår och bli präst hade hon inte kunnat det fortfarande när jag föddes.

Var det bättre detta monokulturella kolonilottsland? Inte. Jag är tacksam för alla de dörrar som öppnats, alla de väggar som brutits ner, att vi fått göra en mental resa som inneburit att den ena fördomen efter den andra utmanats.

Detta kommer för mig när jag vandrar genom det myllrande Stockholm dagarna före Pride, med massor av turister och festivaldeltagare från över allt i världen. Och jag grunnar över den debatt som uppstått efter min nätledare, om katolska kyrkans reaktion på det skotska initiativet att öppna för samkönade äktenskap. Jag skrev att Svenska kyrkans linje kommer att segra.

Reaktionerna har bland annat handlat om vad som de facto står i äktenskapsfrågan i Bibeln, och vad det innebär. Bokstav och mening. I ”Nådens budbärare” från år 2000 skriver Ragnar Persenius: ”Teologin kan aldrig finnas i en isolerad teoretisk verklighet, oberoende av vad som händer i tiden. Den svarar medvetet eller omedvetet på sin tids frågor, den innebär ett möte mellan evangelium och kultur, mellan det eviga budskapet och vår föreställningsvärld.”

Vår tros radikala kärna, evangeliet – det allomfattande kärleksbudet – öppnade dörrar och rev väggar i samhället då. Så låt det göra det nu också.