Ja, nog är det märkligt att Svenska kyrkan brottas med frågor om medlemstapp och sjunkande gudstjänststatistik i en tid som skälver av andlig oro och existentiell nöd. ”Hur får man kontakt med kyrkan?” är en återkommande fråga bland människor jag möter. ”Jag bryr mig om kyrkan men jag undrar om kyrkan bryr sig om mig”. Eller ”Jag erbjöd mina tjänster som frivillig i församlingen. De skulle höra av sig om det behövdes men det fanns inga frivilliguppgifter just nu.” Det var längesen och hon har fortfarande inget hört.

Hur kan en landsomfattande organisation med över 6 miljoner medlemmar uppfattas så bortvänd och sluten? Några skulle svara att kyrkan har blivit för förvärldsligad och tappat kontakten med sina andliga rötter. Men teologen Jan Eckerdal lyfter fram ett annat fenomen som är värt att beakta. Han kallar det frestelsen att bli förkyrkligad. Det är ett tillstånd av stillestånd, skriver Jan Eckerdal i sin mycket läsvärda bok Kyrka i mission.

Den förkyrkligade kyrkan har varken kontakt med samtidskulturen eller de djupare källsprången och får därför problem med att gestalta kristen tro i en efterkristen tid. Som missionsteolog ser han inte medlemsminskningen som det största problemet utan just den förlorade kontakten med det som kallas Guds mission i världen.

Ordet mission betyder sändning och har traditionellt tolkats som ett uppdrag att sprida kristendomen från kyrkans centrum till onådda delar av världen i en omgivande periferi. Men i Kyrkornas världsråds missionsdokument Tillsammans för livet: Mission och evangelisation i en omgivande värld från 2013 vidgas perspektiven på ett intressant och uppfordrande vis. Här beskrivs det ständigt pågående skapande och helande verket i vår tillvaro som Guds mission. ”Kyrkan är en tjänare i Guds mission, inte dess Herre”, läser vi.

Eftersom livet i Anden är Guds verk så är det inte kyrkan som har en mission utan Guds mission som har en kyrka. Det är en utmanande tanke i tider av ohälsa och andlig nöd. Tänk om nyckeln till kyrkans förnyelse och ett levande församlingsliv är öppenhet och lyhördhet för Guds Andes liv i världen utanför kyrkan?

Även biskop Martin Modéus varnar i sitt kloka och teologiskt fördjupande herdabrev för kyrklig inskränkthet. När den egna organisationen hamnar i fokus i församlingslivet och anställda börjar tala om att ”nå ut” med budskapet och göra världen till ”målgrupper” för församlingens ”uppgifter” har något gått allvarligt på tok. ”Vår utgångspunkt är världen, inte församlingen”, skriver biskop Martin Modéus. ”Vår kallelse som kyrka är att vara människor i världen, leva och vittna om gudsrikesvisionen med våra liv.”

Hur blir då Svenska kyrkans församlingar levande, öppna och livgivande miljöer för en andligt behövande samtid? Genom förändring är det korta svaret. Men inte förändring i betydelsen mer av samma. Allt det där som vi gör av gammal vana när ”vi gör som vi brukar för att vi vet att det ändå blir tillräckligt bra”. Den fällan kallas förändring av första ordningen.

Det är puts på ytan som gör att det ser lite nytt ut, piggare grafisk profil och några nya programpunkter. Men vid närmare påseende är det samma gamla tankemönster som styr. Aldrig så välmenande församlingsaktiviteter eller rituellt utbroderade högkyrkliga liturgier förnyar inte livet i kyrkan om kontakten med de andliga behoven omkring oss saknas.

Den brännande frågan är om det finns rum för nya krafter, nya frågor och förhållningssätt i kyrkans liv? Är till exempel anställda och förtroendevalda beredda att, med biskop Modéus ord, ”utvecklas från utförare till möjliggörare för andra”? Jag vet själv vad en enkel inbjudan till medverkan i gudstjänsten kan betyda.

När jag som lekman blir betrodd att hälsa välkommen, läsa text eller assistera vid en kommunion vidgas min inre värld till Guds värld. Också jag blir delaktig och ansvarig för Guds närvaro i världen. När fler får den möjligheten blir det kanske lite stökigare och mindre förutsägbart. Men poängen är att kyrkan blir tillgänglig eftersom vi möter varandra som jämlika bärare av Guds mission i världen.