Överhuvudtaget var jag nog ett naivt barn. Mina medmänniskor gjorde väl sitt bästa i sin givna situation? Kunde Gud begära mer? När det blev fel så fick vi lära oss och göra bättre i framtiden, det var väl inte hela världen? Synden, den tror jag inte ens att jag ville förstå eftersom den mest verkade såra folk.

Länge har jag varit rädd för det som gör ont. Och vad var egentligen en synd?
Brita skriver att Barnkonsekvensanalysen blir en påminnelse för remissarbetet. Visst är det så. Det är också en påminnelse i vartenda annat beslut som fattas i församlingen. Det är en påminnelse om att en gång så ville jag inte förstå vad synden är. Om att vi måste se världen som ett barn.

I dag tror jag att jag har en lite mer modig syn på livet. Kanske utspelar den sig dock på samma sätt. Jag får pröva min Gudsbild och be om förlåtelse för de gånger jag inte mäktar med, då jag inte lyckas trots mina försök att göra gott. De gånger som jag ville väl, men det bara blev helt fel. Jag får överlåta mig åt något större och gå vidare, trots min osmidighet. Nåden gäller även mig. Och det är väl just det som är poängen med syndabekännelsen?
Blir det enklare att förklara vad nåd är om vi räds synden? Är det bara en pedagogisk utmaning – eller är vi inte tillräckligt modiga i vår överlåtelse?

Hannah Kroksson