Alltså: ett samhälle som koncentrerar sin förhoppning till materiella landvinningar fostrar därmed ett släkte som framgent inte kommer att tycka sig ha något vidare behov av Gud; man klarar sig ju så bra ändå.

Det kan förstås ändå hända att man tycker sig ha ett visst behov av kyrkan, men i så fall kyrkan med så lite Gud som möjligt. I stället siktar man in sig på kyrkan som förmedlare av universella värden: medmänsklighet, tolerans, allas lika värde. Så har det till exempel argumenterats angående skolavslutningarna: Om bara kyrkan infriar våra förväntningar om kyrkan – som förmedlare av just universella värden – så blir det inga problem.
Därför känns det inte som någon långsökt gissning att svenska folket skulle vara positivt inställt till tanken på Svenska kyrkan som huvudman för ett antal vårdhem. Det ligger liksom helt i linje med den identitet som man vill tillskriva sin kyrka. Ett, i de flestas tycke, legitimt ändamål för hennes verksamhet.

Den slutsatsen kan förstås också den person komma till som menar att kyrkans identitet inte kan särskiljas från Honom som kallat henne vid namn. Kanske läser han i profeten Jeremias bok Guds ord till israeliterna i exil i Babylon: sök den stads bästa dit jag har fört er bort i fångenskap och be för den till Herren: ty går det den väl, så går det också er väl (29:7).

Det finns onekligen många sätt att vara kyrka, många sätt att hörsamma kallelsen att vara salt och ljus i världen. Var inte Jesus själv något av en situationsetiker, alltså såg vad varje specifik situation krävde? För Honom är det aldrig one size fits all.
Utmaningen för oss, inför de beslut vi behöver fatta – som församling och som enskilda – är att försöka vara lika lyhörda som Jesus var. Att pejla vad den Helige Ande vill att vi ska göra, just här, just nu. Låter det naivt? Hans strategi borde väl vara god nog åt oss. Säkert kommer vi att bli överraskade, om vi gör den till vår.
Anna Sophia Bonde