#prataomKristus

Nu är ju Hammar fri att bekänna och förneka vad han vill. Och det är självklart ingen hederligt arbetande teolog som höjer på ögonbrynen över att mycket är höljt i historiens dunkel, inte heller att Nya testamentet är tolkningar. Det är ju all text. Och inte är det någon överraskning att texterna speglar lager av uttryck. KG Hammar får detta att låta som nya rön när det i själva verket är självklarheter.

Men pudelns kärna är något annat och kan formuleras så här: På vilken grund skapar Hammar sig ett tolkningsföreträde som auktoritativt avvisar basinnehållet om Kristus i de källor vi har att tillgå – Nya testamentets texter, traditionen och människors religiösa erfarenheter  – och förkunnar en kristendom utan Kristustro?

Hans text är begreppsligt oklar. Exempelvis använder han ”inkarnation” på ett sätt som skiljer sig från ordets betydelse. Så här skriver Hammar: ”Kristus är alltså en tankekonstruktion för att uttrycka erfarenheten av gudsnärvaro, inkarnationen.” I nästa mening korrigerar han dock de första kristnas upplevelser och menar att deras erfarenhet senare blev tolkade som en substansenhet med Gud, men det betyder inte att de erfor det så. Lite längre fram i texten återkommer Hammar till ordet ”inkarnation” och menar att denna fortsätter. Men inkarnation betyder ju förkroppsligande och handlar därför i allra högsta grad om något substantiellt. Så vad är det som fortsätter? Om det nu inte är så att Hammar avser att fylla ett centralt kristet begrepp med ett eget och annat innehåll.

KG Hammars resonemang tycks vara hämtade från Eskil Francks bok Giv mig, min son, ditt hjärta, om Francks resa ut ur kyrkan och tron. Hammar skriver: ”För mig är det inte nedvärderande att säga att något är en tankekonstruktion.” Franck skriver: ”För mig stod det i detta läge klart att begreppet konstruktion inte var nedsättande.” Vidare skriver Franck: ”Det lärjungarna lämnar efter sig är således en tros- och erfarenhetskonstruktion.”

Men den yttersta gränsen för att kalla sig kristen är huruvida man kan bejaka det urkristna vittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna – tron på Jesus som uppstånden och levande – eller inte, menar Franck. Istället för att ta sig an detta och erkänna den gränsens existens, vill KG Hammar upphäva historiens relevans och inkarnationens verklighetsanspråk. Han vill byta ut försanthållande mot tillit och relationer. Som auktoritativt budskap till troende och tvivlare reser det allvarliga frågor om ansvar. Anspråken i Nya testamentet gäller faktiska händelser, inte enbart känslor och relationer eller symboler. Och de gäller även det eviga, det som inte enbart är kontextbundet.
Med Hammars bekännelse kapar vi, vad jag kan se, banden med den världsvida kyrkan. Vilket – och vems – evangelium är det vi ska förkunna?  En sak är säker, vi behöver #prataomKristus.