Relevans och rimlighet i medlemskapet

Kyrklig statistik är spännande. Inte alltid upplyftande. Men ständigt viktig att reflektera över. Det är därför tacksamt att Analysenheten förser oss med rapporter, nu senast Medlemmar i rörelse. En studie av förändringar i Svenska kyrkans medlemskår (Jonas Bromander & Pernilla Jonsson).

Medlemmarnas rörelser berättar något. Då gäller det för kyrkan att lyssna. Varje inträde rymmer en egen berättelse. Så också varje beslut att stå kvar som medlem. Dessa berättelser är viktiga att lyfta fram, att glädjas åt och uppmuntras av.

Men vad berättar kyrkoutträdena? Också här ryms flera perspektiv att uppmärksamma och möta. Det kan vara en bägare som till slut runnit över till följd av granskningar, debatter och bråk. Ändå är det bara fyra procent av dem som gått ur som anger att de lämnat kyrkan av besvikelse. Det är visserligen en ansenlig mängd människor (3 600 av 90 000 utträden) och därmed ett pastoralt misslyckande. Samtidigt är det relativt sett en ganska låg siffra. Kanske skulle den ibland hätska inomkyrkliga debatten svalna något, om fler insåg att det inte är fråga om ett massavhopp i affekt till följd av ett kyrkligt förfall. En sådan konsekvens vore av godo, för det är ingen vild gissning att siffran lätt kan stiga om inget händer med kyrkans debattklimat.

Istället verkar de flesta utträdena vara kopplade till en avsaknad av gudstro, följt av att medlemskapet inte känns meningsfullt. Det är enkelt att se hur dessa motiv hänger samman. Dessutom är ekonomin fortsatt en trigger för att gå ur kyrkan; det är vanligare att höginkomsttagare lämnar.

Generellt ökar rörligheten bland medlemmarna. Fler än någonsin går ur. Fler än tidigare går in. Bakom rörligheten anas frågor om relevans och rimlighet. Upplever man sitt kyrkomedlemskap som relevant och sin kyrkoavgift som rimlig tenderar man att kvarstå som medlem. Tidigare undersökningar (Medlem 2010) har visat att många som går ur tycker att kyrkan står för viktiga värden och vettiga verksamheter. Men det räcker inte – kyrkan måste beröra den enskildes liv. Medlemmar i rörelse visar visserligen att medlemskapet också kan fungera som ett allmänt statement. Över tid lär ändå relevansen fortsatt vara avgörande för medlemskap.

Ibland kritiseras kyrkans försök att vara relevant. Då jämställs denna strävan med ett populistiskt vändande av kappan efter samtidens vindar. Relevans ställs mot genuinitet. På övergripande nivå är dock sådan kritik orättvis. Relevans handlar om en uppriktig vilja att vara väsentlig och betydelsefull. Att vara angelägen för dem man möter, både som salt och som spegel. En sådan ambition kan aldrig vara fel. Och motsatsen – en irrelevant och betydelselös kyrka – är inget alternativ.

Det är en överlevnadsfråga att i varje tid sträva efter att lyhört lyssna in människors erfarenheter och frågor för att möta dem med evangeliets eviga sanningar. Först då blir budskapet relevant och kyrkan rimlig att vara medlem i. Redan 1965 skriver Gustaf Aulén: ”Om tron inte vore en gudsrelation i nuets värld, skulle den inte ha någon existensmöjlighet. Det skulle då också vara helt meningslöst att vilja tala om gudsgärningar som utförts i det förgångna eller om gudsgärningar som förväntas: utan trons presens intet perfektum och intet futurum”.

Därför är det oroande när Medlemmar i rörelse rapporterar att det ofta saknas strategier för att arbeta med medlemsfrågorna. Kyrkomedlemskapets relevans och rimlighet måste ständigt lyftas.

Hur då?

På lokal nivå handlar det om att prioritera undervisningen genom att arbeta med dop och dopuppföljning samt att fokusera familjer, konfirmander och unga ledare. I anslutning till undervisningen gäller det att oförtrutet bjuda in till gudstjänst. Att 60 procent av medlemmarna aldrig möter kyrkan vid andra gudstjänster än kyrkliga handlingar är illavarslande.

På stiftsnivå kan man på olika sätt främja församlingarnas arbete med undervisning. Exempelvis genom att erbjuda ett strukturerat sätt att arbeta med konfirmander och unga ledare. Benägenheten att gå ur kyrkan är mindre hos dem som är konfirmerade även om konfirmation inte vaccinerar mot utträde (en tredjedel av utträdarna är konfirmerade). Det är också belagt, från andra studier, att arbetet med unga ledare är väl investerade resurser som ”bygger” kyrkomedlemmar.

På nationell nivå är det läge att Kyrkomötet ser över kyrkoavgiften. Det är otillfredsställande att högavlönade väljer att gå ur av ekonomiska skäl och att människor med små marginaler upplever sig inte ha råd med kyrkoavgiften. Det är hög tid att införa en maxtaxa som sätter ett tak på avgiften och ett inkomstgolv under vilket man inte betalar någon avgift alls. Det borde de flesta kunna anse vara rimligt.