Föreståndaren Peder Bergqvist, en av konvertiterna, talar i Kyrkans Tidnings intervju om Bergets nya inriktning som ett uppsving för ekumeniken. Men det är svårt att se hur det skulle kunna bli så. Svenska kyrkan hade även i fortsättningen behövt en gård med verksamhet av Bergets omfattning, för meditation, vila och andlig fördjupning. En svenskkyrklig gård öppen för andra kristna samfund. Nu blir den i stället en gård där de som driver verksamheten tillsammans har lämnat ett samfund för ett annat. Det är ingen lysande ekumenisk grogrund.

Det är också svårt att tro att omsorg om ekumeniken verkligen är en faktor i det hela. Drivkraften är att några personer vill bli en del av den katolska kyrkan. Sedan skapar de argumentationen att det blir bra inte bara för dem utan för alla. Men, som Peter Halldorf skriver i Dagen: ”Ekumeniska skäl kan aldrig användas som motiv för en konversion.”

BloggarDag Sandahl skriver om konversionen som en förälskelse och hur den förälskade bortser från alla hinder. Något ligger det absolut i detta. Förälskelsemetaforen, kan tilläggas, säger också något om känslostyrkan. Peder Bergqvist är redan på väg in i det nya, han är bildligt talat rosig om kinderna, nu förmäler han sig med den kyrka han länge längtat till. Medan den kyrka som Berget i decennier varit ihop med – fastän relationen varit skakig – blir lämnad. Det är sorg, det är vrede, det är tal om egendom och hot om att dras inför (kyrko)rättslig instans.

Det är lyckligt och väl för en enskild att hitta rätt samfund. Men här går man som grupp och tar andligen en gård med sig som byggts upp med bidrag från Svenska kyrkan. ”Berget är en ideell stiftelse i Svenska kyrkan som vuxit fram ur Stiftsgården i Rättvik”, som det fortfarande står på hemsidan. Hur tänkte den katolske biskopen Anders Arborelius när han, biskopen i Västerås ovetande, tackade ja till att bli Bergets officielle beskyddare? Någon omsorg om ekumeniken är även här svår att spåra.

Ämbetsfrågan finns med i bilden. Den har skadat förhållandet mellan stiftelsen och Svenska kyrkan, och sannolikt ser de konverterande fram emot att verka inom en kyrka där detta är en icke-fråga. Ändå är ämbetsfrågan knappast den enda orsaken till att de konverterar.

Och här finns ännu en sorg: Att Svenska kyrkan så ofta blir något man lämnar när man kommer till Verklig Klarhet. Den katolska kyrkan, däremot, något en svenskkyrklig sträcker sig efter i sin iver att komma närmare Gud och verka för Kristi kyrkas enhet.

Svenska kyrkan tyngs svårt av framtoningen som politikerstyrd och urvattnad. Inte minst eftersom det är fläckvis sant. Men det är samma kyrka som format många av oss i tro, gemenskap och djup tacksamhet. Samma kyrka som utifrån tro och övertygelse genomför modiga förändringar. Samma kyrka som fortsätter att beröra nya generationer av konfirmander. Att den bilden ska ha så svårt att få komma fram och göra avtryck!

Det är en djupare sorg än att Stiftelsen Berget blir katolsk. Och ett mycket större problem för Svenska kyrkan.