De här verserna, från profeten Jesajas bok (54:2–3), sattes som motto för den konferens som en stor grupp arabisktalande kristna i Sverige, för tionde året i rad, höll nu i sommar i Flen. Gör tältet större! Vilken optimism och framtidstro, och – framför allt – tillit till Guds kraft och omsorg. Kanske har man, som muslimsk konvertit, lättare än vi, ”vanliga” svenska kyrkokristna, att identifiera sig med det förslavade folket som Gud visat misskund och räddat.

Kanske har man därför närmare till både tacksamhet och förundran och kan inte annat än tänka: om Han räddat mig och inlemmat mig i sin familj, gjort mig till sitt barn – varför skulle Han då inte vara angelägen om att så många som möjligt ska finna ett hem i tältet?

Varför verkar det vara så att vi som fötts in i välfärdsstaten, också i kyrklig bemärkelse, har så svårt för just tacksamhet och förundran? Vi möter de goda gåvor vi omges av med en uttråkad gäspning, som om vi för länge sedan uttömt deras innehåll. Dop, nattvard, syndernas förlåtelse – been there, done that. Nu kräver vi något nytt, annorlunda, något som är tillräckligt queer för att väcka oss ur slummern. Vi experimenterar oss fram, nekar oss inget – ändå förblir den djupa hungern otillfredsställd. Det är faktiskt på pricken som profeten Haggaj skriver:
Nu säger Herren Sebaot:
Tänk på hur ni har det!
Ni sår mycket men skördar litet.
Ni äter utan att bli mätta.
Ni dricker utan att bli glada.
Ni klär er utan att bli varma. (1:5–6)

Fenomenet han iakttagit var det att när folket prioriterade annat framför att bygga på tältet, förlåt templet – så blev deras möda i princip förgäves. Det goda livet undgick dem – hur många inrednings-/mode-/kulinariska drömmar de än försökte förverkliga. När de bäst behövde vagnen för att ta sig till slottet förvandlades den – ofelbart! – återigen till pumpa. Och prinsen visade sig vara en helt vanlig svensk byråkrat, med cykelhjälm. Men kanske nästa gång …

Vad borde de då ta sig till? Så säger Herren Sebaot: Gå upp i bergen och skaffa virke, bygg upp mitt hus! Då skall jag se på det med välvilja och uppenbara min härlighet (1:7–8). Herrens härlighet – i vår kyrka. Det krävs sannerligen tro för att i centraliseringarnas tid se framför sig de många kyrkorna i vårt land fyllda av människor, i bön och tillbedjan inför Härligheten. Men för att man ska orka masa sig upp i bergen efter det där virket krävs det att man har sin förundran i behåll. Att man, precis som konvertiterna i Flen, förväntar mer av Gud än bara det som verkar rimligt och förutsägbart. Att man förmår urskilja pärlan i träsket, katedralen i ruinen. Tack och lov verkar det vara precis så Han ser på oss, sina söner och döttrar i den världsvida kyrkans norra utpost.