Under hösten pågick en debatt (bland annat i Kyrkans Tidning) som började med att en grupp akademiskt meriterade katoliker uttryckte uppfattningen att Svenska kyrkan grundades vid reformationen. Konkret menade de att det inte är samma ärkebiskopslängd för den förste ärkebiskopen i Uppsala, Alvastramunken Stefan, som för dagens Antje Jackelén. De hävdade att kontinuiteten bröts på 1500-talet.

Debattörernas utgångspunkter är lätta att skärskåda, eftersom de hävdar samma sak som Katolska kyrkan officiellt: Om en kyrkoprovins bryter med kyrkoledningen i Rom, förlorar den både fullvärdigt ämbete och sakramentens fullhet. En del romerska teologer skulle säkert kunna säga att Svenska kyrkan har en medeltidshistoria men inte fullt ut bevarat dess liv, arv och kontinuitet. Brytningen började den 11 februari 1525, då diakonen och senare prästen Olaus Petri vigdes med Kristina. Eftersom han var diakon och Kristina snart skulle bli prästfru gick de genom att gifta sig emot det romerska celibatet.  

Sex år senare vigdes brodern Laurentius Petri till ärkebiskop utan att ta emot påvens bekräftelse. Det hängdes inget band från påven, inget pallium, omkring hans hals. Det samma gäller hans efterträdare till i dag.

Som svenskkyrkliga sitter vi i samma båt som danskkyrkliga, norskkyrkliga, anglikaner, och alla andra kyrkor som efter reformationen inte längre står under påven i Rom. Ekumeniskt kan man ha ett rikt och givande utbyte med romerska katoliker, men ska nattvardsgemenskapen accepteras av Vatikanen måste en kyrka som brutit med Rom först åter inordna sig under påven. Det är läge att påminna om Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Augsburgska bekännelsens sjunde artikel gör klart var Svenska kyrkan har sitt sammanhang: I de heligas samfund, i vilket evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Svenska kyrkans anspråk är inte beroende av påveämbetet, utan av evangeliet om Jesus Kristus gestaltat i Guds ords förkunnelse och sakramentens utdelande i en synlig gemenskap.

Sedan kristnandet av Skandinavien har kyrkan i Sverige genomgått flera viktiga relationsförändringar. Det lokala styret, liksom påven i Rom, hade från tidig medeltid varit en del av kyrkans beslutsstruktur. Skänninge möte 1248 inordnade den svenska kyrkoprovinsen fullt ut i den påvliga kanoniska rätten och det innebar slutet för samverkan mellan lokalstyre och kyrka.

Under 1500-talet genomfördes förändringar som skilde kyrkan från påvemakten, samtidigt som den gamla relationen till lokalstyre och statsmakt formaliserades. År 2000 klipptes banden till statsmakten. Före och efter de tre avgörande relationsförändringarna i Svenska kyrkans historia har det varit samma Bibel, samma kyrkobyggnader, samma präster och samma kyrkfolk: Kontinuiteten från Stefan av Alvastra till Antje Jackelén är tydlig även rent historiskt.