I ”Pubertet” beskriver Ivar Lo-Johansson hur hans snart åttioåriga mormor 1914 får folkpension, den första kontanta ersättning hon fått och den största penningaffär hon gjort i i sitt liv. Plötsligt är hon som inte kan skriva sitt namn del av något mycket större än familjen, godset, bygden, och hon funderar över begreppet ”folk” i folkpension.
Den allmänna folkpensionen, rösträtten 1921, barnbidragen 1937 var byggstenar i ett system som byggde bort de stora ojämlikheterna och fattigdomen. Motstånd fanns längs vägen – den som inte arbetar ska inte äta, du ansvarar för dig själv – men såväl en allt mer omfattande människorättstanke och människokärlek buren av folk­rörelserna som krasst bekymmer om kostsam fattigvård i socknar och kommuner ledde till att vi lämnade allmosorna och vann rättigheterna. Samhällskontraktet slöts, social grundtrygghet genom fördelning av skatte­intäkter. Hög tillit gör vårt samhälle jämförelsevis mycket effektivt.

Nu är kontraktet så gott som oomtvistat, vilket vår upprördhet när det bryts vittnar om, framför allt om det sker uppifrån: nolltaxering, skatteflykt och senast rovdrift på skatte­medel av riskbolag som finner det vinstrikt att satsa på vård, skola och omsorg.
Rättighetstanken är etablerad globalt och uttryckt framför allt i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. I praktiken har den ofta nationen som gräns.
Antologin ”Pengar i handen” utgiven av Svenska kyrkan och Nordiska Afrikainstitutet resonerar kring sociala trygghetssystem som medel för fattigdomsbekämpning.  Den är en ögonöppnare, även om tankarna inte är nya.
Antologin må ha sitt perspektiv, men det ter sig entydigt som att fördelning genom bidrag och generella försäkringar är framgångsrikt och värt ett genomslag på bred front i utvecklingsländerna.
Naturligtvis – inget talar för att det skulle vara skillnad på var i världen vi är. Exemplen på effekterna av barn­bidrag, pensioner och beredskapsarbeten, bland annat, från Namibia, Sydafrika, Brasilien, Mexiko, Etiopien med flera visar att hunger och undernäring minskar, skolgången blir bättre, hälsotalen stärks, rörligheten ökar så att medlemmar i familjer och byar tack vare den grundläggande tryggheten vågar söka sig till bättre möjligheter och högre potentiella löner.

Hungriga vargar jagar inte bättre utan sämre, skriver SIDA-forskaren Göran Holmqvist när han granskar mekanismer kring bistånd och trygghetssystem.
De sociala transfereringarna blir, skriver samhällsvetaren Gunnel Axelsson Nycander,  en del av ett samhällskontrakt där staten står för bidragen som finansieras med skatter. Så byggs ett fungerande samhälle.
För aktörer utanför utvecklingsländerna är insikten en utmaning.
Det traditionella perspektivet uppifrån har ofta omyndigförklarat mottagaren – till att vara en förhoppningsvis tacksam mottagare av hjälp och på senare tid en förhoppningsvis receptiv entreprenör när hjälp till självhjälp utövas med till exempel mikrolån.
 
Tänker vi och talar om rättigheter så blir perspektivet horisontellt, inte uppifrån och ner. Social trygghet kan bara fungera över en längre tid om det utgår från nationella eller lokala institutioner. Biståndsgivare av olika slag ska inte ta över eller vara drivande, utan stödja med erfarenheter och hjälp till landets civila samhälle i opinionsbildning och i det politiska livet – hjälpa till att bygga trygghetssystemen.
Svenska kyrkan har som andra givare att tänka om, i dag är det bara en bråkdel av medlen som ägnas åt att hjälpa till att bygga social trygghet.
Perspektivförskjutningen stämmer med den lutherska teologin, skriver Elisabet Gerle i sin text, att vi är kallade att ta ansvar för varandra i vardagen. Det råder en ömsesidighet, inte bara ett vi för dom.
”Gud behöver inga gärningar. Medmänniskan och världen behöver dem däremot.”