Statistik. I veckan presenteras 2017 års statistik för Svenska kyrkan. Gudstjänststatistiken kräver att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt: glädje och oro.
Å ena sidan glädjen över alla gudstjänstbesök. Tänk att nästan 14,5 miljoner besök gjordes vid Svenska kyrkan gudstjänster under 2017. Som jämförelser gjordes knappt 2,2 miljoner besök vid Allsvenskans fotbollsmatcher samma år och biobesöken var 17,8 miljoner (2016).
Å andra sidan måste man också ha en krismedevetenhet kring den nedgång som blir allt tydligare för varje år. Drygt 275 000 färre gudstjänstbesök 2017 jämfört med 2016, vilket motsvarar en nedgång på nästan två procent på ett år.
Ser man över tid blir det mer dramatiskt. Nästan 7 miljoner fler gudstjänstbesök gjordes 2000 jämfört med 2017. Det innebär att under åren som fri kyrka har gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan gått ner med en tredjedel. Och det är söndagens huvudgudstjänst som tappar mest, med en nedgång på mer än 40 procent medan de kyrkliga handlingarna klarar sig bättre och ”bara” tappar 13 procent under perioden.
Det är av flera skäl oroande att gudstjänstbesöken dalar. Inte minst är det från religionsbeteendevetenskapliga utgångspunkter tydligt hur viktig gudstjänsten är i kyrkans pedagogik. Troende människor växer på ett särskilt sätt i gudstjänsten, vilket gör det uppenbart att minskat antal gudstjänstbesök har faktiska konsekvenser.
Samtidigt betraktas inte alltid gudstjänsten som pedagogik. I stället dras kyrkan med en blind fläck inom sin undervisning och ser ofta pedagogik och undervisning som en sak och liturgik och gudstjänst som en annan. Tankesättet är tydligt till exempel i nuvarande konfirmandriktlinjer, där konfirmandernas förväntade gudstjänstdeltagande inte ska räknas in i konfirmandtidens antal timmar. Gudstjänsten betraktas alltså som något annat och utanför den övriga lärandeprocessen. Det är en obegriplig och olycklig tudelning som bör upphöra, så att gudstjänsten blir en integrerad del i all kyrkans pedagogik.
Det är läge att tillsätta en haverikommission för kyrkans gudstjänster. Vad har gått fel och – framför allt – hur kan den nedåtgående trenden brytas? Utöver att odla en pedagogisk medvetenhet kring gudstjänsten finns åtminstone två konkreta punkter att börja fundera kring:
De kyrkliga handlingarna har tappat lite i jämförelse med söndagens huvudgudstjänster. Hur kan vi göra ännu mer av de kyrkliga handlingarna? Kanske genom att enträget bjuda in till samlingar i samband med församlingens övriga gudstjänster: dopfamiljer till dopinformation (före dop) och dopfest (efter dop), konfirmandföräldrar till kyrklunch med boksamtal (upprepat under konfirmandtiden), brudpar till samtalskvällar (före respektive efter vigseln), sorgegrupper, etcetera. Medlemsregistret är en guldgruva som möjliggör nischade utskick och att alltid koppla en gudstjänst till en träff – inte som krav men som signal och möjlighet – är en god regel.
Fira fler gudstjänster, både på söndagar och i veckorna. Även om antalet gudstjänster som firas inte går att utläsa ur den statistik som ledarsidan tagit del av har sammanlysningar varit en pastoral strategi under senare år. Men färre antal gudstjänster ger färre gudstjänstbesök, och vice versa – fler gudstjänster ökar deltagandet. Och vilket är egentligen argumentet för att fira färre gudstjänster? Det finns exempelvis fler präster i dag i aktiv tjänst än vid millennieskiftet (3 641 jämfört med 3 351, + 9 %).
En person som tycks arbeta utifrån dessa punkter är Sarah Lantz, områdespräst i Mjölkuddskyrkan i Luleå. I hennes församling har antalet gudstjänstfirare mångdubblats. Du möter henne här.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR