Där håller något världsunikt på att hända. Sedan flera år finns här en ekumenisk kyrka, stödd av Nacka församling och Stockholms katolska stift. Men också ett stort tvärreligiöst diakonalt arbete med inriktning på ungdomar, arbetslösa och särskilt kvinnor som inte har fått plats på den svenska arbetsmarknaden, ensamstående eller bara nyfikna eller vilsna. Här finns en stor mötesplats med många aktiviteter, men inte minst ett arbete som syftar till att stärka självkänslan och myndiggöra deltagarna. Så långt har verksamheten mest mött gillande.

Men nu går planeringen av projektet Guds hus in i en ny fas. I anslutning till den nu befintliga byggnaden ska en moské byggas, direkt kopplad till en inglasad gemensam mellandel. Man ska fritt kunna röra sig mellan moskédelen och kyrkan, men framför allt samlas mitt emellan de båda. Så ska två olika gudstjänster, men gemensam diakoni och medmänsklighet integreras i det långsiktiga arbetet för fred och försoning mellan två grupper som internationellt så länge har stått emot varandra.

Då väller det fram förtäckt invandrarfientlighet och islamofobi under formalismens mer rumsrena täckmantel. ”Inte kan väl en kristen församling bidra till bygget av en moské”?
Frågan är anmäld till domkapitlet. Till saken hör, att själva moskédelen bekostas av muslimerna själva. Det insamlingsstiftelsen, där församlingen är en av huvudmännen gör, är att bidra till mellandelen, så att själva
mötesplatsen som är ett freds- och försoningsprojekt kan förverkligas.

Överklagandet och protesterna väcker många frågor, både teologiska och formella. Är en kristen församling förhindrad att via en fristående stiftelse bidra till ett brobyggarprojekt som detta? Och i så fall, hur motiveras det teologiskt?

Som utlandsbiskop firade jag ofta arabisk-engelsk-tysk-nordisk gudstjänst tillsammans med den palestinske biskopen Munib i Jerusalem. Jag fick då en ny förståelse för betydelsen av ett projekt som Guds hus när jag då hörde hur det kristna araberna i gudstjänsten självklart bad till ”Allah”, det arabiska ordet för Gud. Den enda Gud som finns och som är allas vår gemensamma skapare och fader. Varför är då vårt syskonskap så provocerande?

Den abrahamitiska traditionen som ju både kristna, judar och muslimer tillhör, poängterar starkt gästfriheten som här få ta en fysisk form från ömse håll. Vår kyrka agerar aktivt och
ansvarsfullt till exempel i Israel-Palestinakonflikten, med särskild betoning på den mest utsatta parten. Varför inte också här hemma?