Tårtan bakad av konstnären Makode Linde och skuren av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth är det senaste i raden av svenska konstverk som skakat Sverige och blivit internationellt nyhetsstoff. En karikatyr av en svart kvinna skärs upp av en vit fnissande minister, skandalen är ett faktum och Afrosvenskarnas riksförbund kräver hennes avgång.
Intressant nog reagerar även fotokonstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Hon blir så provocerad att hon ställer in en planerad donation till Moderna museet där tårtaktionen genomfördes. Till SVT:s Kulturnyheterna säger hon att museet ”har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap”.

Intressant och något av en besvikelse, därför att Elisabeth Ohlson Wallin själv upprepade gånger fått det stöd hon nu förmenar Makode Linde. Vi är många som försvarat hennes rätt att uttrycka sig konstnärligt för att sätta fokus på en förfördelad minoritet, i hennes fall hbtq-samhället, trots att hon provocerat och sårat många kristna.
Makode Linde har afrikanskt ursprung och förklarar att han velat väcka debatt om den rasism som drabbar svarta. Tårtspaden i den vita kulturministerns hand blir ett redskap för att förstärka budskapet, men ”jag är inte rasist, kulturministern är inte det och kulturtanterna som applåderar på bilden är det inte”, säger han i Aftonbladet.

Konst som sätter fokus på värderingar, har kopplingar till religion eller etnicitet och säger sig vilja väcka debatt ger ofelbart upphov till bråk. Samma frågor diskuteras varje gång. Har konstnärens syfte någon betydelse? Ska konst bedömas utifrån konstnärens grupptillhörighet? Spelar konstverkets kvalitet någon roll? Om en viss grupp känner sig kränkt, avgör det om konstverket var lyckat eller inte?

Johan Lundberg skriver på Axess blogg att ”en osmaklig rasistisk karikatyr är och förblir en osmak­lig rasistisk karikatyr oberoende av konstnärens intentioner”. Men ”osmaklig” är ett subjektivt värdeomdöme som inte kan vara vägledande för vad om räknas som god konst. Det som är osmak­ligt för någon är slagkraftigt för någon annan.

Och konstnärens syfte har förvisso betydelse. Om ifrågasättandet av konstnärens intentioner blir för massivt, blir det detta som dominerar debatten och inte själva sakfrågan. Därmed har konstverket förfelat sitt syfte. Och här kommer faktiskt konstnärens personliga bakgrund in i bilden, trots att vi vill att konsten ska stå fri från sådana överväganden. Avsändaren bakom ett budskap påverkar alltid hur det tas emot.
Det är därför debatten svängde till konstnärens fördel när det blev känt att han har afrikanskt påbrå. Det är därför många respekterar det Elisabeth Ohlson Wallin försöker göra med sina bilder. Det är också därför många av oss har svårt för Lars Vilks rondellhund föreställande profeten Muhammed – konst vars uttalade syfte är att attackera en annan grupp än den man själv tillhör. (Att detta inte legitimerar våld mot Vilks är en självklarhet.)

Sedan kan man givetvis diskutera de starka uttryck konstnären använt, om de är effektiva eller bara sänder oklara signaler. Det konstverk som den israeliska ambassadören vandaliserade vid Historiska museet 2004, ”Snövit och sanningens vansinne”, skildrade en vacker kvinnlig självmordsbombare. Det blev för svårt och mer upprörande än det var tankeväckande.

Konst får provocera, men allt som provocerar är inte konst. Och all provokativ konst är inte lyckad. Om den anspelar på religion eller etnicitet med avsikten att väcka debatt, kommer alltid några att känna sig kränkta. Det är beklagligt, och alla har rätt till sin egen tolkning. Men om verket samtidigt ger substantiell uppmärksamhet och ett engagerat samtal kring en viktig fråga så har det ändå ett värde. Ett sådant värde har Makode Lindes tårta haft.