DN-journalisten och författaren Bengt Ohlsson ifrågasätter det självklara: att kulturmänniskor (ansvarstagande, ekologiska, solidariska typer) också bör stå till vänster, politiskt sett. Han citerar en ung man i bekantskapskretsen apropå de kulturarbetare som kritiserat Stockholms stads lösning för Slussen: jag vet ingenting om de olika slussenförslagen men jag litar mer på Lars Norén än på någon fet moderat. Ett slags free by association, att bara man omger sig med de rätta namnen och säger sådant som de andra i ens urban tribe brukar säga – så räcker det. Det behöver inte vara mer genomtänkt än så.

Svenska kyrkan har länge lutat åt vänster. Stöd till Palestina är normalt – medan israelvänlighet inte är det. HBTQ-aktivism är normalt – att stödja en organisation som ”Medvandrarna” är det inte. Tiina Rosenberg-feminism är normalt liksom kritik av den borgerliga regeringen. Att säga sig vara för ”mångfald” är helt normalt – att däremot inkludera också konservativa yttringar i denna mångfald anses befängt.

Även i biskoparnas ovan citerade brev märks den röda doften. Trosbekännelsen, sägs det, får ett drag av protestsång och tron förknippas med avståndstagande från tillvarons destruktion. Med ”frestelser” menar de sådana saker som att vara självisk, dömande, glädjedödare, hycklare, hänsynslös, våldsam, sådant som alla människor betraktar som ont. Det är förstås bra att biskoparna nämner allt detta, men vad de utelämnar är symptomatiskt: de sexuella synderna. Är de helt och hållet avskaffade? Man får intrycket att vad som är verkligt ont är de stora strukturerna och att den lilla enskilda människan behöver myndigförklaras och uppmuntras att bejaka sin frihet.

Biskoparna påstår till och med att Välsignelsen innebär att ”Gud vill vara med oss på alla våra vägar”. Är det verkligen sant? Är det inte snarare så att Gud vill att vi slår in på den väg som är Hans väg för oss? Och att det därför finns bättre och sämre vägar – inte att alla vägar är ungefär lika bra, bara för att vi råkar ha vissa preferenser.
Andra tider har haft andra diken. Men det är ju i sig ingen anledning att låta skutan få slagsida idag.

Privatmoral är inte mindre viktigt än globalt ansvarstagande. Skapelsen är i behov av frälsning, ja, helande på alla plan. Att världen är viktig betyder inte att himlen och evigheten inte är det. Kyrkan måste kunna bolla med båda perspektiven samtidigt, om hon ska vara till någon glädje.