I sitt sommartal i Sölvesborg kritiserar Jimmie Åkesson (SD) Svenska kyrkan. Den håller på att bli mindre svensk och mindre kristen, menar han. Åkesson bygger sin argumentation på tanken att det svenska inte kan skiljas från det kristna. Påståendet väcker viss förvåning. Ibland gör ivern att nå fram med sitt budskap att också en partiledare tvingas till intellektuell grumlighet.  

I ljuset av sin övergripande ideologi är Åkesson dock begriplig. Han vill tala om landets kristna arv, inte landets kristna arv. För att hitta stöd för en nationalistisk ideologi försöker Åkesson knyta vänskapsband med Svenska kyrkan. Kanske för att ett starkt kyrkoval skulle ge försmak av ett framgångsrikt riksdagsval.

Det är avgörande att värna det kristna. Det är emellertid inte vad Åkesson gör. En viktig del av kyrkans identitet är att hon är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap. Det är i sin ordning att tycka olika. Längs ett politiskt kontinuum finns det både vänster och höger i Svenska kyrkan, inget ska vara mer politiskt korrekt än det andra. I den svårtolkade Mellanösternkonflikten finns sympatier för både palestinier och israeler. Diskussionen om välfärden pendlar också bland kyrkans folk mellan skattefinansierade, statliga lösningar och liberalismens fokus på individens och samhällets ansvar. Också bland kyrkfolk går åsikterna isär om vi ska utveckla eller avveckla kärnkraften.

Som trosgemenskap har Svenska kyrkan sitt centrum i Kristus. Inte ens en nationell folkkyrka är i första hand nationens kyrka, utan en del av Kristi världsvida kyrka. Visst formulerar människor sin bekännelse olika. Trots att kyrkan är trosgemenskap kommer trons språk att kläs i olika språkdräkt. Men ju tydligare vi lever av gudstjänstens Kristusmöte, desto öppnare vågar vi vara för den andre. Den respektfulla dialogen blir naturlig. Åsikterna får lov att gå isär. Olikhet är inte farlig om mångfaldstanken är integrerad.

I Åkessons sommartal har dock landet och ”det svenska” huvudrollen. Frälsaren får finna sig i att spela en biroll. Frågan är om Kristus ens är statist i Åkessons drama. Han nämns ju inte alls. Så blir det när man talar mer om landet än om det kristna.

En kyrka är inte kristen om den bara talar om Kristus. En kyrka är kristen när den också gör som Kristus. Det är viktigt att påminna sig om att det programmatiskt gränsöverskridande är centralt i kristen tro alltsedan början. Kristus inkluderade den som levde i marginalen. Han upprättade den som var illa ansedd. Han exkluderade aldrig, utan välkomnade människor in i sin gemenskap trots protester från dem som bevakade gränserna.
Svenska kyrkan har samma uppgift.

Åkesson menar också att socialism och liberalism under de senaste decennierna har slagit sina klor i kyrkan. Om kritiken handlar om att kyrkan allt tydligare ställer krav på rättvisa och påpekar vikten av solidaritet med den som är utsatt, kan vi räta på ryggen. Om klandret gäller att kyrkan skarpare värnar enskilda människors rätt att gestalta sina liv, kan vi i sak instämma. En kyrka som diakonalt bistår den som flyr för sitt liv är inte mindre, utan mer kristen. En kyrka som drivs av patos för dem som inte har vad vi själva äger i överflöd, är profetiskt framåtblickande. Genom att i detta göra gemensam sak med alla människor av god vilja, oavsett religiös och politisk ståndpunkt, lever kyrkan ut sin ursprungliga och programmatiskt gränsöverskridande kristusbekännelse.

Snart är det kyrkoval. Det kan kännas svårt att veta hur rösten ska läggas. Viktigast på andra sidan valet är att det i beslutande organ finns kloka och beslutskraftiga människor, oavsett nomineringsgruppens beteckning. På alla nivåer i kyrkan behövs människor av god vilja med förmåga att fatta välavvägda beslut, som undviker att låta egen frustration föda förenklade lösningar. Våra förtroendevalda ska ha Kristus och medmänniskan i centrum.

I ljuset av en nationalistisk ideologi är det naturligt att värna landets kristna arv snarare än landets kristna arv. Svenska kyrkan bör göra det senare. Att korset är tecknat på landets flagga betyder något. Inte att landet ska bli mer svenskt, utan att en lång tradition av kristen bekännelse i dag måste både förvaltas och nytolkas.