Då ökar förstås mottagligheten hos sökare för alternativa tolkningsmodeller. Kalmar kommun, till exempel, lär för två år sedan ha anlitat ett medium för att driva ut spöken från ett hem.
Man undrar om de övervägde att höra av sig till kyrkan; det är ju ändå fromma trakter. Det är signifikativt att inte i någon av artiklarna ger någon präst sin själavårdsmässiga syn på saken. Vi verkar ha lämnat walk-over till de självutnämnda medierna och spökjägarna.

Kanske är det den gamla Hedeniusdebatten som spökar (förlåt!), alltså en rädsla hos kyrkan att förknippas med vidskepelse. Möjligen är det just därför som vi i dag i så stor utsträckning är en kyrka för välmående medelklass. Det ska gå städat till, det ska vara förutsägbart, vi tar avstånd från de flesta karismatiska yttringar. Dessutom finns det ju sedan länge en (miss)uppfattning att teologin skulle handla om symboler (Jesus behöver inte ha gått på vattnet på riktigt; det sägs vara en symbol för hans makt över tillvarons destruktiva krafter).
En vanlig kyrkobesökare ställer sig naturligtvis frågan: om inte ens prästerna tror på det här – varför ska då jag göra det?

Vår beredskap vad gäller andar och demoner är kort sagt usel. Skulle en man i konfidentiellt samtal berätta att han tror sig vara ansatt av en demon så har jag som enskild präst ingen som helst utbildning för att svara honom. Det finns vad jag vet ingen på Lunds stift som har specialkunskap om demoner och vet vad man ska göra med dem. Det är något som vi aldrig talar om.
Men är det så enkelt så att allt det där är osund vidskepelse? Skulle det inte tvärtom kunna vara så att när vi lämnar walk-over så utlämnar vi människor åt dubiösa krafter och förmenar dem Jesus Kristus? Jag menar: han drev ju faktiskt ut demoner, och såvitt jag förstår kan inte alla dokumenterade fall i Nya testamentet härröras till det som idag går under etiketten ”psykiatri”.

I en serie romaner av den engelska författaren Susan Howatch skildras arbetet i en Londonkyrka, efter verklig förebild. Där arbetar sida vid sida präster, läkare och psykologer. De vet att just kombinationen av kompetenser är avgörande om vi ska kunna ge människor rätt sorts hjälp. Men då vill det till att vi präster inte ryggar för sådant som faktiskt borde ingå i vår arbetsbeskrivning.    Anna Sophia Bonde