Sverigedemokraterna ska ”ställas i kylan” uppmanade chefredaktör Dag Tuvelius Kyrkans Tidnings läsekrets för något år sedan. Som om det fanns för lite mobbning i kyrkan. Nu kritiserar han i stället vår ”tondövhet” med hetta. Det är ett framsteg, om än litet.
Tuvelius säger sig inte förstå vad min ”patriotism” går ut på. Svaret är enkelt: omsorg om det allmänna bästa, motsatsen till egocentriska särintressen, som söker den egna gruppens bästa. En folkkyrka bör samla alla i en fosterlandskärlek som icke söker sitt, utan helhetens och nästans bästa, utan fientlighet mot någon. Särintressen som aggressivt kräver ”rättvisa”, kompensation, kvoteringar, segregering och privilegier för egen del, splittrar och ”balkaniserar” folkhem och kyrka, skapar konflikter samt sprider en destruktiv samhällsanda.

När Sverige på medeltiden enades till ett rike i ett nytt rättssamhälle med en kung, skedde detta samtidigt som landet kristnades. Kristendomen tycks ha fungerat som en katalysator. Det blev en ovanligt lyckad syntes mellan något gott som kom utifrån och inkulturerades i ett gammalt hedniskt samhälle. I den meningen finns det en svensk kristen värdegrund. Kristendomen är en väsentlig del av svenskheten. Om kyrkorna på nytt vågar stå för tanken på Sverige som ett kristet land kan de fungera som en mäktig integrerande kraft, annars inte
En indisk vän sa förundrad: ”Jag förstår inte er svenskar. Ni sätter det främmande före ert eget. Älskar ni inte ert eget folk ?” En syriansk vän sa: ”Om det inte finns något svenskt, vad ska man då förhålla sig till ? Då finns ju inget att integreras in i.”

Jag har aldrig förnekat att ”särintressena” visst har en plats i kyrka och samhälle. Problemet uppstår när kyrkan låter sig utnyttjas av lobbyister som får ockupera och dominera och tränga undan kyrkans eget unika budskap. Det stora misstaget är att man trott att man gör kyrkan ”relevant” genom något annat än hennes kärnbudskap.
Mycket riktigt håller människor på att förlora förtroendet för Svenska kyrkan, som försvinner med cirka en procent per år, ett borttynande som även kännetecknar de europeiska kyrkor som Tuvelius ser så förhoppningsfullt på. De problem jag och många med mig, inom och utom SD, ser, tycks vara på väg att försvinna av sig själva med tiden.
SOM-undersökningar visar att kyrkornas extrema migrationspolitik inte har stöd hos folket. Det hjälper inte med lösryckta bibelställen. Är det bara ”änglar vi fått som gäster” i de brinnande förorterna? Ska de 1 500 krigsförbrytare, som enligt Amnesty fått fristad i Sverige, också ses som fördolda jesusar förklädda till främlingar? Kyrkorna agerar självdestruktivt och samhällsfarligt genom att okritiskt stödja massinsläpp av ”papperslösa” vars bakgrund man inte känner. Mångkulturkrockarna i Sverige har mördande följder: fem till tio unga kvinnor ”faller” från balkonger varje år.

Det är dags att vakna från gårdagens politiskt korrekta drömmerier. Statsvetaren Andreas Heinö i Göteborg visar i avhandlingen Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige (2009) att ”mångkultur” är ett passerat stadium, nu gäller i stället ”villkorad tolerans”.
De nya strömningarna i Europa som stöder västerländska och patriotiska värderingar har kommit för att stanna. Om de får utvecklas och helgas har de mycket gott att ge.

Axel W Karlsson
präst i Svenska kyrkan

Svar direkt: Hotet ligger i uteblivna möten

Axel W Karlsson och jag är nog överens om en sak. Det vore ett misstag att försöka göra kyrkan relevant genom att överge dess kärnbudskap.
Men i tolkningen av vad detta innebär och dess konsekvenser tror jag att vi skiljer oss åt.
Svenska kyrkan står förvisso inför många utmaningar. Men lösningen är inte att satsa mer på fosterlandskärlek eller ett minskat engagemang i ”papperslösa”. Där anser jag att både Axel W Karlsson och Sverigedemokraterna har fel.
Det finns ingen motsättning mellan att bejaka den egna identiteten och välkomna den som söker sig hit. Hela vår historia, både som land och kyrka, handlar om ett ständigt givande och tagande. Det stora hotet ligger i stället i uteblivna möten, i ett förstärkande av ”vi” och ”dom”.
Framförallt är det inte kyrkans uppgift att ”helga” de patriotiska strömningar som nu växer fram i Europa. Tack och lov är risken minimal att Svenska kyrkan skulle ägna sig åt detta, vare sig nu eller i framtiden.

Dag Tuvelius    
chefredaktör