Some text to describe the website - this is used for search purposes - it is generated in the html but does not show up on the website
Annika Ahlefelt
Ulla Gudmundson
2010-01-28 06:00
Kommer ni ihåg hur det var att vara barn och vara tvungen att sitta vid barnbordet? Hur många gånger hände det inte vid släktmiddagar att man som barn var tvungen att sitta avsides, vid ett särskilt bord eller kanske till och med i ett annat rum, trots att man helst av allt ville sitta tillsammans med sina fastrar eller mostrar?
Vi vuxna älskar barn, visst är det så, men samtidigt har vi beklagligt nog ändå svårt för att se barn som jämlikar. Barn är inte som vuxna, tänker vi, och därför kan vi inte behandla dem som vuxna.
Mycket av arbetet för barns rättigheter handlar om just detta, att förändra vuxenvärldens syn på barn, så att vuxna lär sig att betrakta barn som sina jämlikar, som människor som förtjänar samma respekt som vuxna. Det är därför som det i dag finns sådana saker som FN:s barnkonvention och barnombudsmän.
Vi är många som har välkomnat denna utveckling. Det därför som vi nu med oro tar emot nyheten att Svenska kyrkan håller på att ändra sin syn på dopet. I årets första nummer av Kyrkans Tidning kan vi läsa att ett antal församlingar har börjat ändra i dopritualet för att det ska bli mer ”barnanpassat”.
Redan idag är det så att dopet ser olika ut för barn och för vuxna. Grunden är densamma, men prästen läser olika texter beroende på om det är ett barn eller en vuxen som döps. Nu föreslås att skillnaden ska göras ännu mer markant.
I fornkyrkan var det vanligt att barn döptes samtidigt som föräldrarna döptes. Men med tilltagande individualisering kom barndopet att ifrågasättas. Längst gick som bekant baptisterna som krävde att dopet skulle vara en rent individuell handling av en vuxen människa. Annars var det inget äkta dop, menade de.
Att barndopet ändå kunnat bevara sin ställning beror dock på att Jesus själv tydligt markerade att han inte gjorde någon skillnad mellan vuxna och barn. Evangelierna berättar att folk kom med sina barn till Jesus och ville att han skulle välsigna dem. Lärjungarna reagerade så som vuxna brukar göra. De viftade bort dem. Jesus tog dock tillfället i akt och förklarade att hos honom räknas alla som lika, även barn. Jesus gjorde något som för hans samtid måste ha framstått som obegripligt. Han gjorde plats för barnen precis som om de hade varit vuxna.
Vi vill därför uppmana våra systrar och bröder i kyrkan att fortsätta att ta barnen på allvar.
Vi vet att det låter konstigt i många människors öron att barn i och med dopet befrias från arvsynden, eftersom spädbarn inte har kunnat begå några synder. Men vid dopet är det inte människan som agerar, utan Gud. Det är Gud som vill döpa barnet för att hon eller han ska vara en av hans lärjungar.
Dopet är en utsträckt hand från Gud där han säger att ingen behöver vara fast i en värld präglad av mänsklig ondska. Krig, fattigdom och förtryck, det är detta som är ”arvsynden”. Dopet handlar om att Gud inte vill lämna någon åt sitt öde, inte ens de allra minsta av oss som inte kan tala för sig själva.
Dopet är det högtidliga inträdet i Guds gemenskap. Det är en anledning till fest. Förstör inte denna glädjestund genom att tvinga på barnen en annan doprit än den som ges till vuxna! Om dopet ska betyda någonting för våra barn måste det behandla barnen som Jesus behandlade dem. På allvar.
Med ännu tydligare skillnad mellan vuxendop och barndop får vi ett första klassens och ett andra klassens dop. Det blir ett A-dop och ett B-dop, där A-dopet, som bara vuxna kan ta emot ses som det riktiga. Det är så vuxna i alla tider har behandlat barn. Varför skulle det bli annorlunda nu?
Stefan Olsson
Uppsala
Gustaf Almkvist
Uppsala