Även om man inte själv betecknar sig som kristen känner man till och uppskattar de värderingar som kyrkan står för. Med rätta ställer man också krav. Kyrkan, och alla de som representerar den, förväntas kort och gott att leva som de lär.
Detta är kyrkan mycket medveten om. Före prästvigning betonas vikten av den yrkesetik som formuleras genom vigningslöftena. Bland annat lovar prästkandidaten att ”åtaga sig uppdraget att vara präst och utöva det så, att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen” samt att ”förverkliga sin kallelse med Kristus som förebild, att leva så bland människor, att prästen blir ett vittne om Guds kärlek och om försoningens hemlighet”.

Det är stora ord och mäktiga löften för en människa. För varje präst är framför allt en människa och varje människa kan göra fel. Detta är kyrkan också mycket medveten om. Riktlinjer skrivs, kurser anordnas och broschyrer trycks där man förklarar vikten av att inte blunda för de övergrepp som ändå sker inom kyrkans väggar.
I biskopens uppdrag ingår att utöva tillsyn, vilket bland annat innebär att granska om en präst brutit mot sina prästlöften och vid behov utdela lämplig påföljd. Till sin hjälp i detta har biskopen domkapitlet.
Så långt allt väl. I teorin. Men biskopar och domkapitel är också människor, och det är här det kan bli problem. För är det rimligt att vara opartisk jury och domare när man känner, och i vissa fall, har en personlig relation till den man granskar?
När prästen står inför domkapitlet är det inga främlingar som möts. Redan under antagningsprocessen möter biskopen den blivande prästen ett flertal gånger. Det är som präst fullt naturligt att vända sig till sin biskop för samtal, vilket innebär att det kan uppstå en själavårdande relation. Det är dessutom domkapitlet, med biskopen som ordförande, som ger det formella klartecknet för prästvigning.

Kyrkan är en värld där alla känner alla. Det är inte ovanligt att prästyrket går i arv, att man umgås privat eller känner varandras familjer. Det är naturligtvis trevligt och i många fall konstruktivt, men låt oss återgå till vår fråga: Är det rimligt att vara opartisk när man har en relation till den man granskar?
Andra yrkeskategorier har insett risken för jäv. En polis misstänkt för brott utreds till exempelvis inte av sina kolleger. Men kyrkan envisas med att blunda för problematiken. Kombinerat med en from kristen inställning att hellre fria än fälla, riskerar man tragiska konsekvenser. I samma ögonblick som man friar en förövare, fäller man både offren och dem som anmält.
De som anmäler en kollega riskerar repressalier och utfrysning. Ord står mot ord och det går alltid att hävda att det saknas bevis. Dessutom existerar en tyst regel om att alla problem ska skötas inomkyrkligt. Om något kommer till allmänhetens kännedom är det anmälaren som kritiseras för att kyrkans trovärdighet skadats.

Signalen som ges är tydlig: Om du bevittnar klara övergrepp bör du titta åt ett annat håll. Att anmäla innebär risk att bli ifråga-satt, utsatt och bestraffad.
Samtidigt som Svenska kyrkan ivrigt kritiserar övergrepp inom Katolska kyrkan, finns effektiva mekanismer för att tysta ner övertrampen inom de egna leden. Om det är förenligt med prästlöftena eller ej får andra avgöra.

Helena Edlund
komminister Bromma församling

Janna Bäcklund
komminister Västerleds församling