Kyrkans identitet Jag har med stort intresse följt den debatt om Svenska kyrkans identitet och förhållande till andra religioner som förkommit i Kyrkans Tidning. Jag blir dock lite förvånad då några debattörer genast tar till så starka ord som man gör och på ett ganska utstuderat sätt undgår själva sakdiskussionen och i stället förflyttar fokus till att frågan skulle handla om hur vi ser på andra grupper och huruvida vi ska verka för det goda i samhället.
Seglora smedja, och andra, använder brösttoner och många utropstecken och starka ord för att på så sätt misstänkligöra alla som har en annan syn på frågan och det blir mycket plakatretorik. Men frågan handlar inte om synen på islam, religionsdialog eller huruvida vänstern alltid ska ha tolkningsföreträde i samhällsfrågor inom Svenska kyrkan.
Frågan är väl ytterst vad det är att vara en kristen kyrka? Kyrkan är inte endast ett sammanhang för goda möten, socialt arbete, miljöansvar eller ekonomiska rättvisefrågor. Kyrkan är i första hand ett sammanhang för kristen tro, med emfas på kristen.
Den kristna tron behöver ständigt omtolkas och reformeras, men den kan aldrig helt frigöras från sitt historiska och idémässiga sammanhang. Och den kan aldrig frigöras från Kristus och hur vi i honom faktiskt menar att Gud har uppenbarat sig på ett sätt som Gud inte gör i någon annan religion.
I ett sekulärt pluralistiskt samhälle måste det vara möjligt att hävda det egna sammanhanget som något gott, ja till och med exklusivt utan att för den skull säga något om andra eftersom alla individer själva är myndiga att välja vilket sammanhang de vill tillhöra eller inte. Det är helt okej att Humanisterna lyfter fram sitt sätt att beskriva och tolka tillvaron som det bästa samtidigt som vi kristna också gör det så länge vi bejakar andra principer om religionsfrihet, likhet inför lagen, jämställdhet och annat.
Ibland är jag rädd att Svenska kyrkans iver att lyfta fram socialt arbete, miljöfrågor och även religionsdialog till stor del handlar om en flykt från identitetsfrågan. Vi ger i stället folket vad folket vill ha,(eller vad vi bestämmer att de vill ha), oavsett vad det gör med oss själva. Det är ett i längden själutplånande förhållningssätt.
Jag välkomnar samtalet, men ser det som ett teologiskt samtal där argumenten ska vara teologins, inte den politiska retorikens. Teologin har alltid sina rötter i den verklighet där den befinner sig, men hämtar också sin grund i tron och i kyrkan.
Stefan Nilsson
direktor Ersta diakoni
Frågan är väl ytterst vad det är att vara en kristen kyrka? Kyrkan är inte endast ett sammanhang för goda möten, socialt arbete, miljöansvar eller ekonomiska rättvisefrågor. Kyrkan är i första hand ett sammanhang för kristen tro, med emfas på kristen.
Den kristna tron behöver ständigt omtolkas och reformeras, men den kan aldrig helt frigöras från sitt historiska och idémässiga sammanhang. Och den kan aldrig frigöras från Kristus och hur vi i honom faktiskt menar att Gud har uppenbarat sig på ett sätt som Gud inte gör i någon annan religion.
I ett sekulärt pluralistiskt samhälle måste det vara möjligt att hävda det egna sammanhanget som något gott, ja till och med exklusivt utan att för den skull säga något om andra eftersom alla individer själva är myndiga att välja vilket sammanhang de vill tillhöra eller inte. Det är helt okej att Humanisterna lyfter fram sitt sätt att beskriva och tolka tillvaron som det bästa samtidigt som vi kristna också gör det så länge vi bejakar andra principer om religionsfrihet, likhet inför lagen, jämställdhet och annat.
Ibland är jag rädd att Svenska kyrkans iver att lyfta fram socialt arbete, miljöfrågor och även religionsdialog till stor del handlar om en flykt från identitetsfrågan. Vi ger i stället folket vad folket vill ha,(eller vad vi bestämmer att de vill ha), oavsett vad det gör med oss själva. Det är ett i längden själutplånande förhållningssätt.
Jag välkomnar samtalet, men ser det som ett teologiskt samtal där argumenten ska vara teologins, inte den politiska retorikens. Teologin har alltid sina rötter i den verklighet där den befinner sig, men hämtar också sin grund i tron och i kyrkan.
Stefan Nilsson
direktor Ersta diakoni
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR