Ömsesidig självkritik viktig för knepig dialog

Religionsdialog blir till när tro möter tro. Det måste alltså finnas förankrad tro på båda sidor. Det kan naturligtvis göra religionsdialog svår, när en etablerad, kulturdelaktig och lite trött och orolig folkkyrka möter identitetsskarpa varianter på judendom eller islam – och även andra kristna traditioner. Det behövs brinnande människor och idébärare i vår kyrka. Alla vi som brinner för nåden genom Jesus Kristus är människor som vill peka på vår tros centrum, inte främst gränsvakter.

Kyrkans identitet blir till genom att den levs. Utmaningar mot kyrkans identitet, vare sig det är ifrågasättanden av den Treenige, förnekande av ondska och synd, övergrepp mot försvarslösa, försvar för orättvisor eller något annat, blir ofta det som ger lödighet åt tron.
Genom utmaningarna aktualiseras berättelserna, får riten liv och undervisningen gör skillnad. Den som bli tryggare i tron vågar stå för sin tro – och vågar gå andra till mötes. Den som står stadigt kan sträcka sig utåt.

Tron på Gud som har skapat alla är grunden för att vi har respekt för alla och att vi har respekt för gudssökandet i alla kulturer.  Sökandet efter Gud leder till variationsrikedom inom kristendomen och i andra religioner. På sin egen trosgrund ska Svenska kyrkan värna dialog med andra gudstroende.
Det bygger både på vårt gemensamma ursprung, vårt gemensamma gudsberoende och på delvis gemensam etik. Ofta bygger den på tro på Skaparen och Upprätthållaren och, till exempel i klimatfrågan, på gemensamt ansvar över generationer och kontinenter. I de dialoger Svenska kyrkan är med ska vi inte ta lätt på skillnader mellan olika kristna traditioner och andra religioner.
Sann mot sig själv, öppen mot andra heter den bok om religionsteologi som Svenska kyrkans teologiska kommitté arbetat fram. I den betonas vikten av att med ömsesidig självkritik hålla de knepiga dialogerna igång.

Det bästa värnet mot intolerans som kyrkan har är samtidigt det bästa värnet mot utslätning.
Det är i våra gudstjänster och kyrkliga handlingar, när vi håller bibelberättelserna levande och tolkade, sakramenten brukade och när vi engagerar oss i undervisning och lärande, inte minst bland barn och ungdomar men även bland vuxna.
 Och detta är stort! Det finns ingen anledning att nedvärdera betydelsen av det som tar gestalt gång på gång och som ger Svenska kyrkan hennes kristna identitet. Vår närvaro i offentligheten är påtaglig – om vi inte förminskar det som sker i församlingarna till något som hör gårdagen till eller bara är ett specialintresse för några få.

Ingen annanstans i det svenska samhället finns någon motsvarighet till våra samlingar och bearbetningar, där människor verkligen är närvarande och delaktiga! Jag tror att sådant formar oss mycket mer långsiktigt än aldrig så många uttalanden och offentliga positioneringar.
Jag ser gärna mycket mer kyrklig synlighet i media, men Svenska kyrkan ska ju inte självmant välja den väg som håller på att utplåna många folkrörelser: Att bli en central åsiktsmaskin där det lokala glöms.
I en evangelisk-luthersk kyrka ska det finnas rum både för medlemmars ansvarstagande och de vigdas kunskaper och löften. En verklig och uthållig styrka för den lutherska traditionen, när den styrkan släppts fram, har varit och är det delade företrädarskapet, myndigförklarandet av den troende människan, och kallelsen till pågående tolkning.

Anders Wejryd
ärkebiskop