Religionsmöten utan fördomar

Det är helt i sin ordning att Svenska kyrkan stöttar både homosexuellas rätt och muslimers rätt att få leva utan rädsla och bli accepterade för de liv de väljer att leva. Det är just på det sätt som en kristen kyrka visar sin identitet. Det är just på det sätt som kristna visar att de är Jesu Kristi efterföljare.
Varje människa är skapad i kärlek och omsorg av Gud och det evangelium räcks om och om igen då vi ställer oss till varandras försvar mot den som dömer och skriker: Korsfäst! Korsfäst! Det har inget med att vara politiskt korrekt att göra. Det handlar om att omvandla tro till ord och handling.

Kraven på Svenska kyrkans tydlighet och kritik gentemot islam är ett ständigt återkommande tema i min mailbox. Människor oroar sig över den naivitet som de menar prägla Svenska kyrkans interreligiösa arbete. Jag tänker inte skriva vilka ordval som egentligen präglar mailen eftersom islam och muslimer verkar uppväcka en mycket stark vrede.
Jag vill tydliggöra för dem som kommer med dessa krav och för Helena Edlund som i Kyrkans Tidning nummer 33/11 kom med samma uppmaning. Religionsmöten bygger på möten utan fördomar. Det går inte att någon part kommer till varandra med en färdig bild av den andre byggd på gamla erfarenheter, rubriker på löpsedlar, läsning av den andres skrift eller något annat. Därmed faller också kraven på en högt hållen gard.

Låt mig ta ett exempel ur verkligheten. Det är hösten 2010 och kristna har dödats av en bomb under pågående gudstjänst i Bagdad. Det är en fruktansvärd tragedi. I Göteborg är det flera personer som har kopplingar till kyrkan och till och med känner någon av offren.
En manifestation till stöd för de kristna i Irak ordnas. Det är främst de ortodoxa kyrkorna som håller i arrangemanget men Svenska kyrkan finns också med och manifestationen avslutas i domkyrkan.
Vart vänder man sin vrede en sådan dag? Är det islams fel? Kan muslimerna beskyllas? Ett är säkert, 10 000 muslimer i Göteborg kan inte beskyllas. Islamiska förbundet i Göteborg kallar till extra möte med anledning av det som skett och skriver ett uttalande för att ställa sig på de kristna irakiernas sida, med hänvisning till att varje människas liv är jämställt och värdefullt.

De som utförde attentaten i Bagdad kanske använde Korancitat till stöd för sina handlingar, de muslimer som uttryckte sitt stöd för kristna använde samma skrift.
På liknande sätt kan det förhålla sig också när det gäller homosexuellas rätt att leva i trygghet eller inte. Det är inte lätt att veta vem som är god och ond. Gränsdragningen går inte mellan religioner; troende från olika religioner kan enas i sitt starka motstånd och förenas i sitt försvar för den enskildes rätt.

En långsiktig och förtroende-skapande religionsdialog i Göteborg har möjliggjort uppriktiga samtal om homosexualitet. Det har inte varit en lätt resa för fjorton religiösa företrädare från fem olika religioner att diskutera homosexualitet och homosexuellas situation men det har varit ett viktigt samtal där vi i alla fall kunde enas kring att varje människa och varje människoliv måste skyddas.

Tvärtemot Helena Edlunds erfarenhet så stöter sig Svenska kyrkans företrädare ganska ofta både med andra kyrkor inom kristenheten och med muslimska sammanhang men också med det sekulära samhället. Visst kan och skall vi stå upp för Svenska kyrkans tro och lära och det i en komplex och föränderlig tid. Kontextualitet är en luthersk kyrkas imperativ. Det är ett av Svenska kyrkans bidrag i det mångreligiösa Sverige där många söker relevanta tolkningar av eviga texter i en föränderlig tid.
Islam framställs alltför ofta som något enhetligt och oföränderligt men min erfarenhet är att många muslimer, på samma sätt som kristna, ständigt söker tolkningar av sin tro i den tid och på den plats man lever.

Marika Palmdahl
stiftsadjunkt för interreligiösa dialog
i Göteborgs stift