När blev den kristna identiteten provocerande?

Reaktionerna efter min artikel om kyrkans identitet har varit massiva. Debatten har fortsatt här i KT. Hundratals och åter hundratals positiva kommentarer har nått mig via hemsidor, e-post och telefonsamtal. Personerna bakom orden har varit uttalade ateister, agnostiska kyrkotillhöriga, människor som valt att gå ur kyrkan, företrädare för andra kristna kyrkor samt ett antal frustrerade och ifrågasatta kollegor. De negativa kommentarerna har – intressant nog – kommit från kyrkopolitiker och någon kollega som passat på att kasta in en spekulation om partisympati. Från högre ort har det varit beklämmande tyst.

På något märkligt sätt tycks vissa ha uppfattat efterfrågan av en tydligare identitet som ett frontalangrepp på allt från religionsdialog och integrationsprojekt till enskilda muslimer. Detta är naturligtvis inte fallet. Däremot bevisar det till stor del min ursprungliga tes.
Tillsammans har dock kommentarerna tydliggjort ett sorgligt faktum: Uppgivna människor uttrycker sin saknad efter en tydlig, kristen kyrka men vågar inte hävda det offentligt eftersom det då anses närmast självklart att drabbas av repressalier. Är det inte möjligt att lyfta frågan om Svenska kyrkans identitet och dess förhållande till andra utan att det avfärdas som stelbent extremism, intolerans eller islamofobi? Det, om något, är inte bara intolerant utan också respektlöst.

Svenska kyrkan tappar omkring en procent av sina medlemmar varje år och är det något som betonas i församlingarna så är det den svikande ekonomin. För över 60 000 anställda och förtroendevalda är det snart ren överlevnadsinstinkt som gäller. Så vilken väg tar kyrkan nu?
Något tillspetsat finns tre vägar. Antingen väljer man att tona ner den kristna teologin, fokusera på att driva för tillfället populära samhällsfrågor och öka samarbetet med andra religioner.
Alternativet är att göra tvärtom. Detta skulle innebära ett arbete för att formulera en tydligare kristen identitet, en fokusering på kärnverksamheten och ett ökat samarbete med övriga kristna kyrkor och samfund.
Eller så gör man helt enkelt ingenting.
Svenska kyrkan har, enligt min mening, valt det första alternativet.

Men konsekvenserna är inte bara av godo. En obekväm sanning är att många vittnar om att de inte längre känner igen sin kyrka och detta till den milda grad att man inte längre ser den som kristen.  En inte försumbar andel av dessa kristna har valt att lämna Svenska kyrkan. Där har vi, i alla fall en del av, den årligt tappade procenten. Hur vore det att, sakligt, möta människorna bakom den statistiken?
Någonstans i den goda avsikten att möta ”de andra”tycks kyrkan ha tappat omsorgen om sina egna. Det är hårda ord, jag vet. Men faktum kvarstår att många som kontaktat mig uttrycker sig just så. Man vänder sig emot kyrkans gradvisa förvandling mot att bli en ”politiskt korrekt, mångsysslande intresseförening med religiös rekvisita” som en person formulerade det.

Förhoppningsvis har kyrkans företrädare de allra bästa avsikter, men att vara så ”tillmötesgående” att man stämplar oliktänkande inom kyrkan som extremister och gör våld på sin egen trosbekännelse främjar varken respekt eller gemenskap. Snarare tvärt om. Eller som en byäldste i Afghanistan svarade mig när jag undrade om jag, av respekt, borde bära sjal i mötet med afghaner: ”Lek inte muslim. Alla vet ändå att du inte är det”.

Låt oss en gång för alla slå fast, att värnandet av den egna religiösa identiteten på inget sätt varken innebär ett förakt för andra religioner eller för människor av annan tro. Tvärtom. För att kunna möta andras tro och föra konstruktiva diskussioner är det däremot nödvändigt att vara trygg i sin egen.
Religionsmöten är aldrig okomplicerade, hur gärna vi än vill att det ska vara så. Att våga problematisera relationerna till islam och argumentera för sin kristna särart är inte islamofobi. Att avstå från att göra det lutar däremot misstänkt mot kristofobi.

Är det på allvar någon som tror att en person skulle känna sig kränkt av att Svenska kyrkan, vänligt men bestämt, påpekar att den kristna trosbekännelsen innebär att vi tror på en treenig Gud? Att vi som kristna bekänner Jesus Kristus som den förste och den siste (och att han därför inte kan betraktas som en i raden av profeter före Muhammed)? Eller att personer av annan religionstillhörighet inte kan vara faddrar vid kristna dop? Naturligtvis inte.
Däremot tycks det finnas många som känner ett stort behov av en kyrka som gör just det.

Helena Edlund
Präst i Svenska kyrkan