Det är svårt att föra en diskussion om Svenska kyrkans identitet. Det uppfattas som kontroversiellt.
Eller omoget, fegt och aggressivt, för att citera några uttryck i replikerna (Kyrkans Tidning 35/11) till vår artikel (Kyrkans Tidning 34/11). Men om man inte ser värdet av att klargöra sin identitet ens inom den egna kyrkan, hur går det då med identiteten i förhållande till ”andra”? Våra kritiker har bitvis haft svårt att läsa innantill, så vi gör nu ett nytt försök att lyfta frågorna:
1. Religionsdialog är hela kyrkans fråga. Det kan inte vara upp till enskilda center eller personer att utmejsla kyrkans hållning i en rad trosfrågor inom den interreligiösa dialogen. Vi är inte överens i kyrkan om innehållet i den religionsdialog som förs i dag. Om Muhammed exempelvis är en profet även för kristna är detta en läromässig förändring av historiska mått. Likaså den numera ofta uttryckta uppfattningen att Gud är en – med muslimsk tro som relief. Ingen kan säga vem Gud är. Gud är i sig själv fördold. Men för kristna är Kristus den uppenbarade Guden. Det går inte – om man vill bevara respekten för andras och sin egen tro – att säga att Allah är vår Gud, fast i arabisk form.
2. Kristendomen växer ur judendomen. Därför finns inom våra båda religioner gemensamma metaforer och trosuppfattningar, gemensamma texter och överensstämmelser vad gäller synen på att heliga texter måste tolkas. Att tala om att Gud är en med judendomen som resonansbotten är därför en annorlunda utsaga än den ovan. Men mellan judendom och kristendom finns givetvis också stora skillnader. På djupet delar vi inte gudsuppfattning: Kristus – Guds Son, Messias – är kristendomens kärna och kyrkans existensberättigande.
3. Jesus gör enligt Nya testamentet en rad exklusiva anspråk. Dessa kan man som kristen tolka och problematisera. Men man kan inte enkelt avvisa anspråken och tro att det inte får konsekvenser för hela teologin.
4. De som krattat manegen för Sverigedemokraterna är de som skapat det debattklimat där den sverigedemokratiska retoriken ”man får inte prata om det” gått hem hos väljarna och uppfattats som en sanning. Lite självrannsakan hos dem som ständigt ropar ”sverigedemokrat” vore klädsamt.
5. Vi bryr oss inte längre om den förljugna och ytliga retorik som målar ut våra uppfattningar som ”islamrädsla”, ”sverigedemokratiska” eller ”främlingsfientliga”. Men vi är bekymrade över det debattklimat som utvecklats inom Svenska kyrkan, inte minst i Stockholms stift.
6. De som hälsar debatten om identitet är dock väldigt många. Det vittnar om en arrogans hos kyrkans ledning att man inte redan trätt in i diskussionen. Eller ser man redan – som en del gör – Svenska kyrkan som ett slags allmänreligiös paraplyorganisation, en religionens snälla storebror som måste ta hand om de andra?
7. Man ska inte jämföra det bästa hos sig själv med det sämsta hos andra. Men man ska inte heller jämföra det sämsta hos sig själv med det bästa hos andra. Att det inom en kristen kyrka skulle vara ”vanskligt” att tala om kristna värderingar, som Pontus Bäckström skriver, är att driva självkritiken in absurdum.
8. Vi lyfte i vår artikel fram exempel. Detta uppfattas som att vi polariserar eller ger en onyanserad bild av islam. Vår artikel handlade inte om islam, utan om lärofrågor och värderingar som aktualiseras i den interreligiösa dialogen. Vi är båda religionsvetare och vet naturligtvis att religioner är mångfacetterade.
9. Solidaritet och dialog står inte i motsättning till en diskussion om lärofrågor. Vi anser att debatten om religionsdialog ofta tippar över i känsloargument eller politiska frågor. Vi har efterlyst en seriös reflektion om kristen identitet. Det gör vi fortfarande.
CHRISTER HUGO
kyrkoherde och skribent
ANNIKA BORG
teol dr, skribent och präst
Tillsammans driver de bloggen Kristen Opinion.
1. Religionsdialog är hela kyrkans fråga. Det kan inte vara upp till enskilda center eller personer att utmejsla kyrkans hållning i en rad trosfrågor inom den interreligiösa dialogen. Vi är inte överens i kyrkan om innehållet i den religionsdialog som förs i dag. Om Muhammed exempelvis är en profet även för kristna är detta en läromässig förändring av historiska mått. Likaså den numera ofta uttryckta uppfattningen att Gud är en – med muslimsk tro som relief. Ingen kan säga vem Gud är. Gud är i sig själv fördold. Men för kristna är Kristus den uppenbarade Guden. Det går inte – om man vill bevara respekten för andras och sin egen tro – att säga att Allah är vår Gud, fast i arabisk form.
2. Kristendomen växer ur judendomen. Därför finns inom våra båda religioner gemensamma metaforer och trosuppfattningar, gemensamma texter och överensstämmelser vad gäller synen på att heliga texter måste tolkas. Att tala om att Gud är en med judendomen som resonansbotten är därför en annorlunda utsaga än den ovan. Men mellan judendom och kristendom finns givetvis också stora skillnader. På djupet delar vi inte gudsuppfattning: Kristus – Guds Son, Messias – är kristendomens kärna och kyrkans existensberättigande.
3. Jesus gör enligt Nya testamentet en rad exklusiva anspråk. Dessa kan man som kristen tolka och problematisera. Men man kan inte enkelt avvisa anspråken och tro att det inte får konsekvenser för hela teologin.
4. De som krattat manegen för Sverigedemokraterna är de som skapat det debattklimat där den sverigedemokratiska retoriken ”man får inte prata om det” gått hem hos väljarna och uppfattats som en sanning. Lite självrannsakan hos dem som ständigt ropar ”sverigedemokrat” vore klädsamt.
5. Vi bryr oss inte längre om den förljugna och ytliga retorik som målar ut våra uppfattningar som ”islamrädsla”, ”sverigedemokratiska” eller ”främlingsfientliga”. Men vi är bekymrade över det debattklimat som utvecklats inom Svenska kyrkan, inte minst i Stockholms stift.
6. De som hälsar debatten om identitet är dock väldigt många. Det vittnar om en arrogans hos kyrkans ledning att man inte redan trätt in i diskussionen. Eller ser man redan – som en del gör – Svenska kyrkan som ett slags allmänreligiös paraplyorganisation, en religionens snälla storebror som måste ta hand om de andra?
7. Man ska inte jämföra det bästa hos sig själv med det sämsta hos andra. Men man ska inte heller jämföra det sämsta hos sig själv med det bästa hos andra. Att det inom en kristen kyrka skulle vara ”vanskligt” att tala om kristna värderingar, som Pontus Bäckström skriver, är att driva självkritiken in absurdum.
8. Vi lyfte i vår artikel fram exempel. Detta uppfattas som att vi polariserar eller ger en onyanserad bild av islam. Vår artikel handlade inte om islam, utan om lärofrågor och värderingar som aktualiseras i den interreligiösa dialogen. Vi är båda religionsvetare och vet naturligtvis att religioner är mångfacetterade.
9. Solidaritet och dialog står inte i motsättning till en diskussion om lärofrågor. Vi anser att debatten om religionsdialog ofta tippar över i känsloargument eller politiska frågor. Vi har efterlyst en seriös reflektion om kristen identitet. Det gör vi fortfarande.
CHRISTER HUGO
kyrkoherde och skribent
ANNIKA BORG
teol dr, skribent och präst
Tillsammans driver de bloggen Kristen Opinion.
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR