Jag vill bara helt kort invända mot det resonemang som Annika Borg och Christer Hugo för i sin kritik av den interreligiösa dialog och samverkan som pågått i Sverige sedan en tid tillbaka (Kyrkans Tidning nummer 36/11. De skriver att ”det går inte – om man vill bevara respekten för andras och sin egen tro – att säga att Allah är vår Gud, fast i arabisk form.”
replik
kyrkans identitet
Min poäng är inte en språklig spetsfundighet utan att lyfta fram hur Borgs och Hugos argumentation på ett farligt sätt skapar ett ”vi” genom uteslutning av den andre, i detta fall arabisktalande. Jag är medveten om att interreligiös samverkan är en verksamhet som rymmer många fallgropar, och det är därför helt i sin ordning att frågan diskuteras kritiskt. Men det blir ett problem om vi i diskussionen skapar och förstärker de stereotypa bilder av den andre som det interreligiösa arbetet vill motverka.
Hans Leander
doktorand i Nya testamentet,
präst i Svenska kyrkan
Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR