#vardeljus: 1382 kvinnor i upprop mot trakasserier och övergrepp i kyrkan

På bloggen #vardeljus i Svenska kyrkan kan kvinnor dela med sig av sina egna upplevelser. Nya, anonyma vittnesmål från anställda, frivilliga, förtroendevalda och församlingsbor läggs ut kontinuerligt. Under fredagen publicerades nya inlägg var tionde minut. 

#vardeljus är en del av #metoo och #metoosweden. Kyrkans Tidning publicerar uppropet i sin helhet.

"Också inom kyrkan har förövare skyddats, brottsutsatta bestraffats och övergrepp tystats ned. Också inom kyrkan har män uppmuntrats, befordrats och tagit plats på icke-mäns bekostnad. Det är nog nu", står det i uppropet."

Uppropet avslutas: 

"Som människor som själva sett makt missbrukas, vill vi ta det här tillfället att säga att vi alla behöver granska oss själva, varandra och vårt samhälle så att vi inte ytterligare bidrar till en skammens och tystnadens kultur. Vi vill sträcka ut våra händer i bön för ett samhälle som behöver bäras av tro, hopp och kärlek."

Gruppen bakom valde att låta uppropet och bloggen publiceras på fredagsmorgonen utan kommentarer från någon särskild talesperson.

Liksom tidigare upprop i samband med #Metoo, till exempel skådespelarnas #Tystadtagning, kommer initiativet till #Vardeljus från enskilda medarbetare.  

En sluten Facebookgrupp bildades i oktober där anställda inom Svenska kyrkan berättade vad de varit utsatta för. Bredden i berättelserna, från trakasserier och förminskningar till grova övergrepp, är stor. Detta har nu resulterat i uppropet och bloggen.

Läs vittnesmålen på uppropets blogg: #vardeljus i Svenska kyrkan - en del av #metoo

- Jag önskar att vi kunde säga att kyrkan är fri från sådana kränkningar. Men jag vet också att så inte är fallet. Uppropet #Vardeljus talar ett tydligt språk. Några av händelserna som berättas har varit föremål för juridiska och kyrkorättsliga processer, andra har levt i tystnaden, tills nu, skriver ärkebiskop Antje Jackelén i en kommentar till #vardeljus. 

- Dessa berättelser måste få höras. Jag har undertecknat uppropet och jag känner vrede över de strukturer som tillåter att sådant fortfarande sker. Samtidigt har jag som ärkebiskop ett ansvar för att vi reagerar och förändrar, fortsätter hon. 

Här är några av de anonyma vittnesmål som hittills publicerats på bloggen: 

"Jag hade arbetat på många olika ställen innan jag (för att få erfarenhet som prästkandidat) började arbeta i en av Sveriges största och vackraste kyrkor. Tyvärr var jag som kvinna inte mindre utsatt för att det var en så kallad helig plats där levande ljus ständigt brann och där det predikades om tro, hopp och kärlek. Tvärtom! Aldrig tidigare hade jag behövt utstå så många kommentarer om mitt utseende, aldrig tidigare hade så många män tagit på mig på ytterst olämpliga sätt, aldrig tidigare hade jag behövt vara rädd för att en man förföljt mig trots ett tydlig Nej! Framförallt så hade jag aldrig mött en sån tystnadskultur förut. Jag pratade med min chef om flera av händelserna men hon menade att det var sådant som jag som söt kvinna med ett leende på läpparna fick ta. Jag kunde ju alltid sluta le om det blev besvärligt. Jag är trött! Vi är trötta! Enough is enough!"

"Jag fick under en period samtal på min jobbmobil från en man som onanerade i telefonen när jag svarade. Jag polisanmälde detta, och polisen inom stiftet var noga med att visa att det var något som togs på allvar. Vår kyrkoherde, en kvinna, visade dock totalt ointresse för detta, inte någon gång frågade hon om det eller kommenterade mail jag skickade till henne för att hon skulle veta vad som hände. Nu var detta en mycket narcissistisk kyrkoherde vi hade, men att inte ta personalen på allvar när de utsätts för sexuella trakasserier på arbetsplatsen tycker jag är skrämmande."

"En manlig prästkollega som jag aldrig har träffat tar kontakt med mig på en chatsida. Min magkänsla säger mig att han har en agenda men vi pratar lite om ditt och datt. Snart märker jag dock att han gärna för in samtalet på sex. Jag är ointresserad, uppmuntrar ingenting och byter samtalsämne. Han vet att jag är lyckligt gift. Men han fortsätter att hinta och ger mig kommentarer om hur jag ser ut och anspelar på sex. Tillslut får jag säga till på skarpen- min sexualitet har inte du med att göra. Då slutar han. Senare får jag veta att jag är långt ifrån den enda han kontaktat. Han har även gjort likadant mot konfirmander och haft ”prövotid” efter det."

"En man som jag har själavård med skadar sig under en promenad i skogen och frågar om jag kan komma hem till honom istället för att vi ses på pastorsexpeditionen. Jag har då träffat mannen några gånger och känner ingen rädsla över att åka dit själv. När jag kommer hem till honom ropar han att jag kan komma in. Jag stiger på och följer hans röst. Han ligger med bara kalsonger i sängen och förklarar att medicinerna han tar gör honom så svettig. Han vill att jag ska sitta bredvid honom under samtalet. Jag nekar och han klä på sig och vi sätter oss i köket. Samtalet blir bra och viktigt men precis innan jag går säger han att jag är den vackraste han vet och att han mår så mycket bättre av att ha mig i sitt hem. Jag vet inte hur jag ska hantera detta efteråt. Han har ju egentligen inte gjort något närmande och samtalet vi hade var verkligen givande och viktigt. Men eftersmaken är bitter."

"Jag har blivit klappad på rumpan av en man anställd i kyrkan där jag har befunnit mig i kyrkans regi. Kände mig allmänt otrygg då samma man också kommit in oanmäld utan att få klartecken från mig på mitt rum där vi befunnit oss på samma location. Jag stod i handduk precis utkommen från duschen. Har också blivit petad på bröstet av en manlig anställd på arbetsplatsen. Jag skämdes och ville inte göra en grej av det, så jag sa ingenting om någonting."

"Mina konfirmander besöker grannförsamlingens ungdomsgrupp som till största del består av äldre ungdomar. Efter några gånger berättar en av mina konfirmander att hon fått dickpics, snapchatfilmer på erigerad penis och runkfilmer från en av ungdomarna i grannförsamlingens ungdomsgrupp. Hon har också mottagit hot om vad som skall hända om hon berättar detta för någon. Jag(församlingspedagog) och mina två kollegor (fritidsledare) slår på stora trumman och kontaktar församlingschefer (två män i övre medelåldern), ringer föräldrarna till både den äldre killen och konfirmandtjejen. Vi har samtal med berörda parter, skolhälsovården kopplas in eftersom flickan mår så dåligt och är så rädd att hon inte sover och omöjligt kan sköta sitt skolarbete,  flickan får samtal med diakon o församlingspedagog, föräldrarna får erbjudande om stöd… man kan säga att församlingscheferna och övriga gör allt rätt UTOM att polisanmäla, med motivering att “det skulle förstöra allt för killen, eftersom han går Barn och fritids-programmet på gymnasiet och skall arbeta med barn och ungdomar sedan och naturligtvis inte kan ha en prick i belastningsregistret” … vid ett flertal tillfällen påtalar jag för min församlingschef att vårt agerande signalerar att killens beteende varit okej ändå, men får inget medhåll. Jag skäms."

"Kvällen var sen och studentfesten var slut. Av vad jag trodde var omsorg av honom i erbjudandet om sovplats stannade jag kvar. Jag ville sova. Det ville inte han. ”Nej” sa jag och knep ihop benen. ”Slappna av sa han” och tog min vilja och handlingskraft ifrån mig. Jag bara låg där. Gnydde av smärta. ”Är jag för stor?” frågade han och det enda jag kunde tänka på var att det här inte hände mig och att min våldtäktsman inte på allvar var en prästkandidat. Men det var sant. Sängen var blodig av mitt förstörda underliv när han var klar. ”Det är sånt som händer sa han”. Och jag ber till Gud varje dag att det inte ska hända någon mer än jag. Såhär i efterhand är jag knappt längre förvånad över att blivande präster håller honom om ryggen och kallar mig lögnare. Blivande präster som ska vigas in i tjänst i samma kyrka som jag, och min våldtäktsman. Rädslan att äventyra min egen kandidatur drog mig från att anmäla, men med stöd från själavårdare tog jag kontakt med mitt stift. De tog mig och situationen på största allvar. Det är jag glad och tacksam över. Men hur prästkandidater och präster fortsätter stå på min förövares sida är fortfarande sårande. Det finns inget nytt under solen."

Som nyvigd diakon på min första tjänst hänvisas snabbt en person till mig för själavård pga min kompetens inom hbtq. Mannen är gift med en kvinna men tänder på män. Snabbt blir samtalen med fokus sexuella fantasier. Jag vill vara öppen och icke dömande och tänker att det är viktigt för honom att våga uttrycka vad han känner, tänker och drömmer om. Min respons på berättandet är sakligt och inte på något sätt inbjudande. Plötsligt börjar han skicka sexuella sms och inviter till mig. Jag säger ifrån och hör inte från honom på ett tag. Kände skuld över att jag inte varit tydlig nog eller sagt ifrån på ett sätt som skammade honom. Pratade aldrig med någon om det. Vart vänder en sig med sånt en får utstå i själavård?

"Jag var nyligen konfirmerad och med i kyrkans ungdom och åkte på flera läger. I samband med dessa var det en anställd man på stiftsgården som började göra närmanden. Efter aftonbönen kramade vi ungdomar varandra godnatt och den vuxne mannen var också med och kramades. Jag var mycket på stiftsgården och lärde känna alla som jobbade där. Jag hjälpte till extra och det var i samband med detta som mannen ville ha hjälp med något och jag följde med ner i källaren. Där förgrep hans sig på mig och genomförde ett samlag och under övergreppet berättade han att hans fru visste om att han gjorde det. Och att det var ok för henne för det gav en extra krydda åt deras samliv. Men hon ville inte att han skulle få utlösning i någon annan än henne. Men det löftet misslyckades han med! Jag blev lämnad där i källaren med sperma som rann ur mig. Han berättade också att han brukade ligga med “den och den”, andra flickor i kyrkans ungdom. Mannen fick barn med sin fru och fortsatte att flirta och försöka bli ensam med mig. Han var en charmig person och alla älskade honom och ville vara i hans närhet. En av de andra flickorna som han hade sagt att han brukade ha sex med försökte jag prata med. Och hennes sätt att rodna berättade allt. Jag sa ingenting till någon om våldtäkten! Mannen ifråga flyttade med sin familj från stiftsgården och är i dag i vigningstjänst."

"Prästen hade sex med en konfirmand. Jag var något äldre än konfirmanden men med i kretsen runt prästen genom ungdomsverksamheten. Många år sedan nu. Vi ungdomar runt omkring drogs in i det hela. Som att han ville ha bekräftelse och publik.  Han sade att det var Guds vilja att de skulle vara ett par. Många konstiga saker hände men jag orkar inte gå in på mer. Han var gift och drygt 20 år äldre än konfirmanden. Allt kändes smutsigt även för oss runtomkring men vi vågade inte säga något. Han var ju präst. Det blev polisutredning eftersom hon var minderårig, och jag vet inte vad som hände sedan. Allt tystades ner. Han förflyttades hastigt och bytte namn men var kvar som präst. Vi som dragits in och visste skämdes. Vet inte vad som hände med konfirmanden. Har aldrig talat med någon om detta sedan dess. Mår fortfarande illa av det."

"Under en lång tid försökte jag undvika att möta manliga församlingsbor i ögonen som kom till gudstjänster o.dyl för då kunde jag som anställd eventuellt slippa att få pussar på hals och kinden i samband med att vi kramades för att säga hej."

"Jag har som kyrkoherde o kvinna haft ett flertal ärenden om sexuell kränkning och jag har agerar kraftfullt på samtliga. Min sorg är bristen på solidaritet när jag meddelar församlingar som anställer förövaren om läget och vad som hänt och då blir jag anklagad för att sprida rykten. Det gör att en som begår övergrepp (och inte är präst eller diakon) kan fortsätta att arbeta i kyrkan och övergreppen fortsätter. I övrigt tycker jag 112 jourhavande präst är en riktigt otäck arbetsuppgift. Jag har haft många år där men nu är det nog. Även församlingssjälavård säger jag nej till om vi inte får vara två (och vi inte känner personen). Så många övergrepp har jag varit med om i ett stängt rum särskilt som präst."

"Som förtroendevald ledamot i stiftsfullmäktige/kyrkomötet har jag fått vänja mig vid förslag om vin på rummet, av händer på låret under middagar och kommentarer om min kropp och mina kläder. Ofta har gubbar verkat intresserade av vad jag har att säga för att sedan bli “slemmiga” och när jag ifrågasatt har de hävdat att jag “borde förstått” eller att jag visade intresse genom att lyssna/prata med dem. Jag har varit i tjugoårsåldern, de (inte sällan präster) över 60."