Paulus framstår som hopplös manschauvinist med samtidens mått mätt – kvinnan ska tiga i församlingen, mannen ska vara äktenskapets huvud och så vidare. Samtidigt betraktas i dag andens samtliga frukter utom möjligen självbehärskningen som traditionellt kvinnliga dygder.
Mildhet? Tålamod? Ödmjukhet? Det är mjuka saker, konventionella kvinnosaker, men hur djupa rötter har egentligen den konventionen?

Först under de senaste hundra åren har kristna värden börjat betraktas som ”typiskt kvinnliga” snarare än något allmänmänskligt eller rentav ”typiskt manligt”. Kyrka och tro har överhuvudtaget mer och mer börjat definieras som ett kvinnorevir. Utan att specifikt gå in på just Paulus belyser historikern Anna Prestjan hur denna omvandling gick till i Sverige.
Den har skett i takt med sekulariseringen av samhället och det har fått effekter på flera plan för mäns syn på sig själva och sin tro. Inte minst gäller det präster. Prästrollen som självklar mansroll började krackelera kring förra sekelskiftet; sedan dess har det varit komplicerat. Är det rentav omanligt att vara präst? Måste präster börja visa mera muskler för att få godkänt som riktiga män?

Prestjans studie av dessa akut väsentliga frågor och förändringar kunde ha blivit alltför svävande om hon inte hade ankrat den i ett livsöde. Tack vare prästen Erik E:son Hammar och hans dagbok får hennes teorier verklighetsförankring och spegling.

Hammar föddes 1871 och dog 1943. Hans liv spänner från en tid när både prästmannens och kyrkans roll som auktoriteter ännu var tydligt och entydigt definierade, till en tid när samhällets sekularisering och kvinnornas inbrytning i teologins fält hade fått påtaglig generell effekt: komplexitet, fruktbar förvirring och omdefinitioner var definitivt på väg att ersätta den statiska maktmodell som kyrkan i sekler hade representerat.

Förändringsprocessen och brottningarna den innebar personifieras på ett riktigt spännande sätt i Hammars reflektioner om sig själv och sitt kall. I början av 1900-talet var det inte längre helt lätt att vara man och präst. Det hade det kanske aldrig varit, men det började bli svårt på ett nytt sätt, på ett genusrelaterat sätt.

Anna Prestjans studie är ett praktexempel på hur bärande genusperspektivet kan vara i akademisk forskning, både tematiskt och som metod. Den visar också en gång för alla att genusstudier är mer än en tjejgrej. Den tiden är förbi när detta faktum kunde skylas bakom en illusion om mannen som alltings norm och mått.

Maria Küchen