Ungefär så börjar norska Trude Marsteins Göra gott som belönades med P O Enquistpriset 2007.
Mellan Peters tågfönster och Karolines stora kalas hinner vi möta över hundra personer. Berättelsen vandrar från person till person. Stafettpinnen kan vara ett ögonkast, ett avlyssnat samtal eller ett telefonsamtal.
Uppbyggnaden är minst sagt originell och det tar en stund att vänja sig. Som van läsare blir jag lätt irriterad när jag inte får fortsätta att följa Trines kamp att bli med barn. Eller sköre Karl-Henriks problem med droger. Jag vill veta hur det går för Lene som är spelmissbrukare. Och för företagspampen som får en hjärtinfarkt.

Med andra ord. Det är inte någon bok för korta lässtunder. Det är lite rörigt.  Man måste vara  koncentrerad för att hålla reda på människorna i den lilla staden och deras inbördes relationer. Men när jag väl har vant mig så är det en stimulerande upplevelse. Tänk att få möta så många människor. Att få inblick i så många liv. Genom alla dessa korta ögonblicksskildringar speglar Trude Marstein en helg i en småstad. Allt från enkelt smågnabb till sorg över sjukdom och död. Hennes språk är skön och enkel prosa. Lätt att läsa.

Varför heter romanen då Göra gott? Om det kan jag inte riktigt sia. Kanske beror det på att alla människor i berättelsen försöker att göra så gott de kan. Både i stort och smått. Kanske kommer titeln från absolut sista sidorna där Karoline hamnar i djupsinniga funderingar kring just ”Göra gott”.
Förutom en häftig läsupplevelse så händer något med mina egna möten. I stället för att reta upp mig på ett mobilsamtal på pendeltåget eller någon som knuffar mig i kön till bussen så börjar jag fundera. Över andras livsberättelser. Över andra bevekelsegrunder. Det är spännande. Och nyttigt. Det gör gott.

GUDRUN RÅSSJÖ