Boken är en fortsättning på Längta hem från 2003, där livet som svenskt missionärsbarn i Kongo beskrevs.
 Den nya skildringen tar vid när Lennart återvänder för gott till Sverige för att bo på Drott, Missionsförbundets hem för barn vars föräldrar var kvar ute i missionen.

Fjortonåringens förhoppning om att kunna försvenskas och hitta någons sorts plats i ett främmande Sverige, som visar sig ligga långt ifrån Kongomissionärernas bild av Elsa Beskow-idyll och tomtebolycka, grusas i ljuset av insikten om det egna utanförskapet. Samhörigheten med de andra ungdomarna på Drott, i ständig och lätt besatt diskussion om synden, blir ett andningshål avskiljt från skolans värld, där strävandet efter osynlighet blir en självklar överlevnadsstrategi.

Välformulerat och delvis återhållsamt beskriver Hagerfors resan från ungdom till vuxen, ständigt glidande mellan frikyrkans fromma sammanhang och den moderna världens alla svårigheter. Inte minst intressant är beskrivningen av relationen till föräldrarna och den längtan efter dem som till slut nöter ut sig själv och bara lämnar ett tomrum efter sig. De aldrig uttalade stora frågorna, i barnens fall om hur föräldrarna kunde lämna dem; i föräldrarnas fall om varför barnen inte blivit frälsta, blev ömsesidiga skuldbördor som präglade familjelivet.

Men Lennart Hagerfors undviker, de många möjligheterna till trots, konsekvent att vrida sin berättelse till en snyfthistoria. Den blir i stället en levande skildring av hur en människa hittar sin väg, i ett svunnet och av samhällsförändring präglat sextiotal.

Paulina Helgeson