Detta utifrån premissen att tro och vetande inte behöver stå i konflikt med varandra.
Många poster, således, på den lista som Melin satt sig före att pricka av. Och det sker med schvung och gott humör. Men viktigare är att han inte försöker göra sig lustig över svårförklarliga saker som Jesu vandring på vattnet och jungfrufödseln. Vissa gåtor måste ju få förbli olösta, annars förstår vi dem inte. Så är det också med under.
Melin har inget till övers för tron att allt som står i Bibeln är bokstavligt sant. Fundamentalismen är lika galen som liberalteologin där ingenting behöver vara sant. Bibeln ska man inspireras av och tolka men man ska inte vara säker på att man tolkar rätt, konkluderar författaren.
Han återkommer då och då till tanken att Gud inte alls är färdig med sitt skapelsearbete. Att vi själva kan vara Honom behjälpliga är en sympatisk tanke. För den innebär att vi också godkänner idén om andlig evolution, om Darwin tillåter. Melin vill inskärpa att Gud är en relation. Ingen abstrakt princip.

Det är bara kyrkan som talar om synd, säger Melin. Annars talar man om fel. Men det finns ingen skillnad. ”Gud har satt upp spelreglerna”. Och nu undrar jag hur detta rimmar med tanken att vi står i ett reciprokt, ömsesidigt, förhållande till Gud. En relation har knappast framtiden för sig om den ena parten ägnar sig åt diktatoriska fasoner. Först när man själv ser synden som synd börjar den utsökta honungen bränna i halsen.
I den uppenbarade religionen är det Gud som vill definiera vilka regler vi har att följa, fortsätter Melin. Gud vill dock inte bli omdefinierad av oss. Min nästa undran blir då hur man ska kunna omdefiniera något som inte går att definiera med någon som helst säkerhet.

Som den psykolingvist han är vet Lars Melin att svaren på språkliga meddelanden, här bibliska texter, alltid varierar. Man ser samband på ett olikartat sätt. Man minns olika. En detalj framhävs på bekostnad av en annan. Han vet också att livet består av en rad paradoxer, att det går havande med sin egen motsats, att det befinner sig i en ständigt framflyttad början. Melins djupa allvar vid diskussionen av de eviga frågorna går inte att ta miste på. Men ofta blir det för mycket tjosan hejsan. Den annars mycket läsvärda boken förlorar i styrka och det känns lite trist.

OLAV WISTRÖM