Krönika: Kristna kan inte låta bli att engagera sig

Under de senaste åren har jag fått förmånen att resa till flera länder där kristna numerärt utgör en försvinnande liten del av samhället. I många fall är de en diskriminerad minoritet och även utsatta för våldshandlingar.

Ändå stack det ut att just dessa kyrkor såg på sig själva som en helande närvaro i samhället. De satsar på skolor och yrkesutbildning. Och då handlar det inte om någon sekteristisk verksamhet utan om skolor som är öppna. I Pakistan mötte jag högutbildade muslimer som gått i en kristen skola. I Egypten ger koptiska systrar undervisning, sjukvård och träning för funktionshindrade barn och ungdomar oavsett religiös bakgrund.

Church of Pakistan har önskat fortsatt utbyte och samarbete med oss i Svenska kyrkan kring undervisning, klimatfrågan och religionsdialog. Andra angelägna frågor som nämnts i Egypten, Irak, Indien och Myanmar är fredsbyggande, demokrati, kvinnors rättigheter, arbete mot genusbaserat våld och mot ett krympande utrymme för civilsamhället. Bidrag till samhällslivet ses som en självklar del av det kristna vittnesbördet.

Frågan om ett inkluderande gudstjänstspråk är levande på många håll i världen. Vid den katolska biskopskonferensen i Indien började en ordensperson morgonbönen med orden: ”Gud, vår fader och vår moder…”

I november gick den falska nyheten runt världen att Svenska kyrkan hade bannlyst alla genusbaserade referenser till Gud. I slutändan gav dessa okunniga och delvis illvilliga rapporter ändå många möjligheter till goda samtal om Gud, inte minst i media. De stärkte också den ekumeniska vänskapen. Från Europa, Amerika, Asien och Afrika fick vi förstående och uppmuntrande hälsningar. Arbetet med ett inkluderande språk är också ett uttryck för enheten i bön, syskonskap och sökandet efter rättvisa, betonade latinamerikanska röster.

I Sydafrika har den anglikanska ärkebiskopen Thabo Makgoba förra året hållit flera glödande predikningar mot den korrupta regimen. Samma regim som också hade förklarats illegitim av det kristna rådet. När nuvarande ledande biskop Frederick Shoo i den lutherska kyrkan i Tanzania installerades i närvaro av ett flertal regeringsföreträdare innehöll hans predikan tjugo kritiska punkter mot just denna regering. Om vi inte är politiska sviker vi vårt uppdrag, sa biskopen till mig.

I den ekumeniska världen är Svenska kyrkan inte, som det härförleden stod att läsa i en tidskrift, ”en allt mer främmande fågel” utan tvärtom: Vi ser att det som vi kämpar med och för är också många andra kyrkors verklighet. Och framför allt ser vi att det finns något i kristen tro som gör att kristna inte kan låta bli att engagera sig i och för världen. Inte konstigt egentligen. Vi lever ju utifrån ”Så älskade Gud världen…” (Johannes evangeliet 3:16).

Ändå hörs det förebråelser om att Svenska kyrkan blir alltmer politiserad. Politiseringen av Svenska kyrkan innebär att den är allt mindre kristen – sägs det. Dessa tankar förekommer så ofta att de tål att tittas på lite närmare.

Vad menas egentligen med politisering av kyrkan? Om politisering är att göra kyrkans uppdrag känt i det offentliga rummet, då är jag stolt och tacksam över att vara ärkebiskop i en sådan kyrka. Om politisering innebär att gå ett visst partis ärenden, då säger jag att politisering är synd. Vi är politiska – inte därför att partier kallar utan därför att Jesus Kristus kallar. I mötet med minoritetskyrkorna blir det mycket tydligt vad Jesu efterföljelse tvingar oss till i det offentliga rummet: att verka för rättvisa och sanning, att tjäna och vara en helande närvaro. Våra begränsningar och risken att det kan bli fel är ingen ursäkt för att låta bli.

Om evangeliet i det offentliga rummet utmanar vissa partier mer än andra så är det i första hand en fråga för just politiken, inte något som ifrågasätter evangeliet och kyrkans uppdrag att predika det.

Man skulle kunna tro att kritiken mot ”en allt mer politiserad kyrka” kommer främst från människor som ser sig själva som ”opolitiska”. Men den kommer ofta från personer som har en tydligt deklarerad politisk hemvist och agenda. Det vill säga, kyrkans påstådda politisering har blivit en del av en politisk debatt. Då blir kyrkan politiserad utifrån, enligt vissa (parti)politiska uppfattningar, inte inifrån, i enlighet med sitt uppdrag.

Det finns en risk när vi inte ser att kyrkan instrumentaliseras och görs till projektionsyta för politisk debatt: vi förleds att debattera kyrkans politisering på ett sätt som splittrar oss helt i onödan, samtidigt som vi missar djupet i den mission vi har del i.

Vi kan ha svårt med den oro som Jesu ord försätter oss alla i. Hur lyckas vi värna dessa Jesu minsta? Hur kostsamma får sanning och rättvisa vara? Vad betyder mänskliga rättigheter och demokrati för förverkligandet av Guds vilja? Hur vittnar vi om Guds kärlek och försoningens hemlighet så att det märks i Guds älskade värld? Hur ger vi tron vidare? Hur värnar vi skapelsen i klimatförändringens tid?

Att försöka slippa undan oron genom att avfärda en del av frågorna som politik (och därmed irrelevanta för kyrkan) är att korsfästa Kristus en gång till. Det finns ett bättre alternativ. Det är att inse vår svaghet och våra begränsningar, vår bekvämlighet, rådvillhet och brist på mod och ropa Kyrie eleison. Det är att samtidigt hålla fast vid Jesus och visionen om Guds rike, gå emot det som lägger band på vår frimodighet, öva vår förmåga att stå för det vi tror på i ord och handling och be med Sakarias (Lukas-
evangeliet 1:68.78f):

Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet … Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.

Antje Jackelén
ärkebiskop

PS Se gärna Lutherska Världsförbundets studiematerial Kyrkan i det offentliga rummet (finns på nätet) för fördjupning av temat.