Biskoparnas resonemang riskerar att underminera själavården

Pontus Adefjord och Mia Ström EFS ledningsgrupp
Foto: Gorm Kallestad/NTB

Flera av oss möter människor som bär på djup sorg efter en abort. Vi är oroliga för att brevets lite för enkla svar kan uppfattas som ett underkännande av deras sorg, skriver EFS ledningsgrupp om biskopsbrevet Livets början och slut

Varje kyrkoår bryts fastan för firandet av Jungfru Marie bebådelsedag. Det är en årlig påminnelse om att inkarnationens mysterium inte börjar vid floden Jordan eller krubban i Betlehem, utan hemma hos en ung kvinna i Nasaret. 

Där börjar också skildringen av Jesu liv, en berättelse som enligt biskopsbrevet Livets början och livets slut hör till centrum av vår traditions bibeltolkning. Ändå är det så att den delen av berättelsen lyser med sin frånvaro, trots att livets början är ett av biskopsbrevets huvudämnen. 

Vi menar att en kyrka som ger barnen en särställning behöver utgå från hela Jesu liv.

De principer biskopsbrevet ger för kristen etik respekt för människans värde och värdighet, ansvar för medmänniskan, att verka för barnens bästa och ett rättvist samhälle är mycket goda. Samtidigt upplever vi att tillämpningarna i brevet lämnar en del att önska, speciellt när det gäller livets början. Det är utifrån just dessa principer, särskilt att ta ansvar för den som är mest sårbar, inte kan göra sin röst hörd och att låta barnets bästa vara vägledande, som vi känner oss manade att skriva.

Strax efter ängelns besök, kanske handlar det om dagar, beger sig Maria till sin släkting Elisabet. Vad det Maria bär inom sig än ska kallas enligt modernt svenskt språkbruk är det självklart för Elisabet som kallar henne för “min herres mor.” Det, eller rättare sagt den, Maria bär i sitt inre kan alltså kallas “min herre.” Elisabet blir därmed den första personen som yttrar en version av den urkristna bekännelsen “Jesus är herre.” Också Johannes, som fortfarande ligger i hennes mage, sparkar till av fröjd. Vi menar att en kyrka som vill låta alla människors röst höras inte kan bortse från den bekännelsen. 

I det yttrande som biskopsbrevet flera gånger hänvisar till (1993:513) skriver läronämnden att “mänskligt liv startar i konceptionsögonblicket” (citeras också i yttrandet 2015:19y). En liknande formulering finns i biskopsbrevet, men då som ett exempel på en uppfattning man närmast tar avstånd från. Uttrycket “människa i vardande” som i yttrandet 1994:504 verkar handla om att förstärka fostrets skyddsvärde används i biskopsbrevet för att göra “en avgörande skillnad mellan foster och barn” – just det som läronämnden i sitt yttrande manar till stor försiktighet kring.

Till profeten Jeremia sa Gud: “Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig.” Det finns något djupt själavårdande i att kunna säga till en människa: “Gud ville ditt liv.” Oavsett vad dina föräldrar tänkte, om du av dem var efterlängtad eller oönskad, så ville Gud ditt liv och Gud vill ditt liv idag. Vi är oroliga för att brevets resonemang underminerar en sådan själavård.

Vi som skriver detta har mött svårigheter på olika sätt och vet att det sällan finns svartvita svar. Flera av oss och människor som vi arbetar med möter också kvinnor (och män) som bär på djup sorg efter en abort. Vi är oroliga för att brevets lite för enkla svar kan uppfattas som ett underkännande av deras sorg. 

Biskopsbrevet vill ge en gemensam ram för reflektion och samtal. Vi hoppas att samtalen kring dessa viktiga frågor får fortsätta med generösa ramar som också ger utrymme för det verkligt svåra.

EFS ledningsgrupp, genom Pontus Adefjord och Mia Ström

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Prenumerera på Nyhetsbrev

7 Kommentar

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Du måste vara inloggad för att kommentera. Klicka här för att logga in.

B.L
Äntligen vågar EFS uttala sig på något vis i opposition till ledningen i Svenska kyrkan. När kommer offentliga konfrontationen gentemot de biskopar som säger sig neka EFS egna kandidater pga äktenskapssyn?
HA
Även jag välkomnar detta svar från EFS, och visst vore det otroligt välgörande med en exegetisk artikel om hur EFS ställer sig i äktenskapsfrågan. Personligen anser jag att detta biskopsbrev är ett praktexempel på ängslig teologi och en exegetik som inte håller samman.
Arg kyrkomedlem
När jag konfirmerades fick jag lära mig att livet började vid konceptionen och att abort var en synd därför att även ett litet liv har rätt att leva, växa och utveckla sin av Gud givna mänskliga potential. Uppenbarligen har biskopar och andra svårt med detta och därför hör vi sällan något till de oföddas försvar från det hållet.Det hedrar EFS att mån står upp för det kristna människovärdet och visar på människors sorg efter genomgången abort. I stället för att sälla sig den sekulärfeministiska synen att barnet endast är en del av, alt en ovälkommen gäst i kvinnans kropp som man lätt kan avlägsna , så borde man försvara även ofödda barns rätt att leva! I jämställdhetens namn borde väl även männen få ha något att säga till om då man ju är två om att sätta barn till världen, som EFS snuddar vid. Biskopsbrevet är ynkligt i sin anpassning till en samtid och ett samhälle som vänt Gud ryggen. Den fasthet man visar mot dödshjälp borde ha visats mot abort också!!
Martin
Som tidigare medlem i EFS tycker jag det är problematiskt hur EFS positionerar sig i många frågan. Det blir väldigt tydligt när jag läser kommentarerna till denna artikel. Kärlek har inga gränser och kyrkan måste garantera kvinnans rätt till sin egen kropp.
Kyrkoherde
EFS behöver i denna fråga, liksom äktenskapsfrågan - en attitydförändring.
TL
EFS präst här som förtvivlat försöker läsa biskopsbrevet om livets början och livets slut och söker efter bibliska motiv. De går tyvärr inte att hitta utan det blir väldigt otydligt och knappast vägledande på något sätt. Att endast skriva om kvinnor som är nöjda med abort men bara råka glömma alla de kvinnor som faktiskt ångrar och lider av att de gjorde abort visar på en oförståelse inför det stora dilemmat som som många kvinnor och män hamnar i när de försöker ta rätt beslut men som det verkar utan hjälp och vägledning av kyrkans biskopar. Men mina goda EFS chefer och ledare visar på ett annat förhållningssätt med tydliga bibliska refernser som entydigt endast pekar åt ett håll. Vi måste värna livet och ibland också göra avkall på våra egna bekvämligheter. Ja det finns förlåtelse men omvändelse är också viktigt för att förlåtelse ska få ha sin naturliga roll att återupprätta vår relation med Gud.
Överlevande foster
Heja EFS!