Biskoparnas resonemang riskerar att underminera själavården

Varje kyrkoår bryts fastan för firandet av Jungfru Marie bebådelsedag. Det är en årlig påminnelse om att inkarnationens mysterium inte börjar vid floden Jordan eller krubban i Betlehem, utan hemma hos en ung kvinna i Nasaret. 

Där börjar också skildringen av Jesu liv, en berättelse som enligt biskopsbrevet Livets början och livets slut hör till centrum av vår traditions bibeltolkning. Ändå är det så att den delen av berättelsen lyser med sin frånvaro, trots att livets början är ett av biskopsbrevets huvudämnen. 

Vi menar att en kyrka som ger barnen en särställning behöver utgå från hela Jesu liv.

De principer biskopsbrevet ger för kristen etik – respekt för människans värde och värdighet, ansvar för medmänniskan, att verka för barnens bästa och ett rättvist samhälle – är mycket goda. Samtidigt upplever vi att tillämpningarna i brevet lämnar en del att önska, speciellt när det gäller livets början. Det är utifrån just dessa principer, särskilt att ta ansvar för den som är mest sårbar, inte kan göra sin röst hörd och att låta barnets bästa vara vägledande, som vi känner oss manade att skriva.

Strax efter ängelns besök, kanske handlar det om dagar, beger sig Maria till sin släkting Elisabet. Vad det Maria bär inom sig än ska kallas enligt modernt svenskt språkbruk är det självklart för Elisabet som kallar henne för “min herres mor.” Det, eller rättare sagt den, Maria bär i sitt inre kan alltså kallas “min herre.” Elisabet blir därmed den första personen som yttrar en version av den urkristna bekännelsen “Jesus är herre.” Också Johannes, som fortfarande ligger i hennes mage, sparkar till av fröjd. Vi menar att en kyrka som vill låta alla människors röst höras inte kan bortse från den bekännelsen. 

I det yttrande som biskopsbrevet flera gånger hänvisar till (1993:513) skriver läronämnden att “mänskligt liv startar i konceptionsögonblicket” (citeras också i yttrandet 2015:19y). En liknande formulering finns i biskopsbrevet, men då som ett exempel på en uppfattning man närmast tar avstånd från. Uttrycket “människa i vardande” som i yttrandet 1994:504 verkar handla om att förstärka fostrets skyddsvärde används i biskopsbrevet för att göra “en avgörande skillnad mellan foster och barn” – just det som läronämnden i sitt yttrande manar till stor försiktighet kring.

Till profeten Jeremia sa Gud: “Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig.” Det finns något djupt själavårdande i att kunna säga till en människa: “Gud ville ditt liv.” Oavsett vad dina föräldrar tänkte, om du av dem var efterlängtad eller oönskad, så ville Gud ditt liv och Gud vill ditt liv idag. Vi är oroliga för att brevets resonemang underminerar en sådan själavård.

Vi som skriver detta har mött svårigheter på olika sätt och vet att det sällan finns svartvita svar. Flera av oss och människor som vi arbetar med möter också kvinnor (och män) som bär på djup sorg efter en abort. Vi är oroliga för att brevets lite för enkla svar kan uppfattas som ett underkännande av deras sorg. 

Biskopsbrevet vill ge en gemensam ram för reflektion och samtal. Vi hoppas att samtalen kring dessa viktiga frågor får fortsätta med generösa ramar som också ger utrymme för det verkligt svåra.

EFS ledningsgrupp, genom Pontus Adefjord och Mia Ström