Folkkyrkans förutsättningar förändras snabbt

Folkkyrkorna i Norden - Island, Norge, Sverige, Finland och Danmark – följer sedan många år utvecklingen i sina respektive länder genom statistik och analyser, inte bara för att försöka förstå vad som händer utan för att möta framtiden med relevanta strategier. I mångt och mycket verkar de nordiska ländernas kyrkor i samma kulturella och sociologiska kontext med stor individualisering och sekularisering. Och man delar samma oro för snabbt sjunkande medlemssiffror.

De nordiska folkkyrkorna har gått samman i projektet ”Churches in times of change”. Man har börjat med frågan om dopet, som ju inte bara handlar om de minskande medlemsantalen utan vetskapen att sättet att förstå och vara folkkyrka med dem kommer att förändras.

Om detta har teol.dr. Jonas Adelin Jörgensen på den danska Folkekirkens mellemkirkelige Råd skrivit en artikel med titeln ”National Churches, only för well-educated, tradition-bound and elderly?” i tidskriften The Window. Han refererar här till material som man hittar på projektets hemsida (churchesintimes­ofchange.org) och särskilt till ett antal webinarier som hållits mellan mars och maj månad. Svenska kyrkans representant i projektet är fil.dr. Karin Tillberg, teologisk sekreterare på nationell nivå. I webinarierna har bland andra kyrkosekreterare Cristina Grenholm och teol.dr. Anna-Karin Hammar medverkat.

Alla de nordiska folkkyrkorna har snabbt sjunkande dopsiffror. I Sverige från 73 procent år 2000, över 59 procent 2008 till 40 procent 2019 (pandemiåret 2020 28 procent). Alltså närmast en halvering på 20 år. Liknande gäller för de andra kyrkorna (möjligen undantaget Finland) och för alla gäller att dop har varit och fortfarande är den vanliga vägen till medlemskap. Vad ligger bakom nedgången och hur ser de nationella folkkyrkornas framtid ut i detta perspektiv?

För inte så länge sedan döptes så gott som alla nyfödda. Föräldrar kunde välja att inte döpa, men det var ytterst ovanligt. I dag står föräldrar inför valet om de verkligen ska låta döpa sitt barn och det val de gör hänger ofta samman med vilken kultur och tradition de känner sig hemma i. Kyrkan talar gärna om tacksamhet för livet, medlemskap i den världsvida kyrkan och barnaskap hos Gud. Men alla undersökningar säger att för föräldrarna spelar sådant som familjetraditionen, högtiden, ritualen, estetiken större roll. Det som visar sig i dopklänning, gudföräldrar, psalmer, liturgi, dopljus.

Man har också i projektet noterat familjemönstrens roll. Svenska studier visar att välutbildade föräldrar oftare väljer dop för sina barn och danska studier visar att ju äldre föräldrarna är desto mer troligt är att de väljer att låta döpa. Urbaniseringen spelar roll överallt. Dopprocenten är högre på landsbygden än i städer, där individualisering och traditionsförluster blir märkbar. Man kan se att sekulariseringen påverkar livsstilen så att religion blivit mer av en fritidsaktivitet bland andra. Många, kanske de flesta i dag, ser inte religion som något särskilt viktigt utan något man kan välja själv. Det vill säga barnet också när det vill och kan.

En fråga som man vill titta närmare på framöver är vad den ökade migrationen till de nordiska länderna betyder. De många invandrare som kommer från annan tro än kristen har självklart ringa önskan att bli medlemmar i en nationell kyrka. Men vad betyder det i stort att religion märks mer tydligt i samhället? Kan det bli så att kyrkans medlemmar väljer dop för sina barn som ett medvetet val för att visa sin tro och tradition?

Alla dessa faktorer spelar roll för folkkyrkans framtid. Redan nu döps färre än hälften av alla födda och projektet visar på hur de olika ländernas kyrkor arbetar för att stärka dopets och konfirmationens ställning. Men man måste samtidigt inse att de kyrkans medlemmar som kan tänkas välja dop för sina barn i framtiden mer och mer kommer att vara kulturellt medvetna människor som uppskattar traditioner. Ofta lever de i traditionella familjebildningar, är lite äldre och mer välutbildade och har nära sammanhang till landsbygden. Att detta skulle betyda fortsatt sjunkande medlemstal är inte svårt att inse.

Nog så snart, säger Jonas Adelin Jörgensen, kan de nordiska nationella folkkyrkorna, som hittills varit majoritetskyrkor, betraktats och betraktat sig själva som just hela folkets kyrka, stå inför helt nya förutsättningar och i stället vara kyrkor i minoritet för kulturellt medvetna, religiöst traditionella familjer, för dem som är lite äldre och bättre utbildade än genomsnittet.

Anders Alberius