Förrädiska fredsbudskap i etiska kläder

REPLIK

I ett par artiklar i Kyrkans Tidning (nr 10 och nr 11) försöker författarna i såväl verklighetsfrämmande pacifistisk anda som med avsiktligt motbjudande och ständigt upprepade ordval och beskrivningar av vårt militära försvars uppgift och det kommande medlemskapet i Nato få oss att ifrågasätta vapenhjälpen till Ukraina. Den är inte vägen till fred, hävdar prästen Caroline Kyhlbäck (KT nr 11) och vänder sig emot "det nygamla militära paradigmet", medan en annan präst, Helena Myrstener tillsammans med Håkan Silverup, officer och doktorand i sociologi, draperar sina fredsbudskap i etikens mantel. De tycker sig nämligen ha upptäckt att ingen ställer "de etiska frågorna när Sverige blir en del av kriget".(KT nr 11). 

Gemensamt för trion är att vapenmakt inte löser några konflikter eller skapar fred - varken i det plågade Ukraina eller i andra länder i världen. Alltså skall Sverige inte, i motsats till andra EU-stater, skicka vapenhjälp till landet. Eftersom så dock sker, är "Sverige indirekt delaktigt i kriget..", skriver de två sistnämnda. De ser i krig som i fred "en nära koppling mellan staten, militären och kyrkan genom det sanktionerade militära våldet" Hela sju gånger i artikeln beskrivs vårt lands demokratiska försvarsmakt - vars uppgift är att trygga våra gränser och skydda oss för angrepp - med sådana ord: den står för "sanktionerat våld". 

Att det kommande Natomedlemskapet också nämns med olust, liksom irritationen över att detta ej föregåtts av en folkomröstning, är därför stilenligt av artikelförfattarna. Deras ordval och kritik mot det militära försvaret bekräftar misstanken, att de vill misstänkliggöra försvarsalliansen och det svenska medlemskapet.

Med andra ord blir krigsrisken större för Sverige genom detta - alltså en uppfattning som en stor majoritet av såväl folket som riksdagsmajoriteten inte delar. Det är ju genom medlemskapet i Nato som vårt lands risker att ej hamna i krig minskar. Men naturligtvis behöver de etiska frågorna ställas, som Helena Myrstener och Håkan Silverup skriver, men vilka de faktiskt själva undviker att formulera. Det beror säkert på att de är medvetna om att befinna sig på mycket tunn is. Varken de eller Caroline Kyhlbäck vågar öppet plädera för minskning eller avveckling av det militära försvaret - eller för allmän vapenvägran, även om den sistnämnda slår fast att Kristus är vår fred och inte vapen. Man kan ju ställa frågan vad som skulle hända om Ukraina lägger ned sina vapen och kriget slutar. Vilket slags fred blir det då? Vilka villkor för landets befolkning? 

En av de viktigaste etiska frågorna för demokratierna torde därför nu vara hur de bäst skall kunna hjälpa det utsatta, bombade, terroriserade, plågade Ukraina. Hur man inte lämnar någon åt sitt fasansfulla öde. Att rakryggat stå upp för ett lands frihet, demokrati, självständighet! 

Bengt Olof Dike
Tidigare ledamot i kyrkomötet i sjutton år, nu församlingsengagerad.