Kyrkan lät rätten gå före nåden och skapade sår

Jag har just läst Thomas Peterssons bok Avkragad. Där ger han på ett lågmält och balanserat sätt sin bild och är tydlig med att han har felat. Men han bär på ett stort sår, som ännu, vad jag förstår, inte har läkt.

När jag tog del av beslutet ställde jag mig i likhet med många andra frågan: Var fanns nåden?

Den tidigare ärkebiskopen Antje Jackelén förtydligade ansvarsnämndens beslut med att det inte handlade om otroheten utan hur Thomas Petersson hanterade frågan. Hon var också tydlig med att varken hon eller andra biskopar hade någon makt över beslutet om avkragningen, utan det var kyrkans ansvarsnämnd som hanterade frågan.

Som jag ser det handlar frågan om just otroheten och konsekvenserna av densamma. Det må vara retoriskt skickligt att tona ner otroheten men utgångspunkten är ändå densamma.

Jag delar inte heller uppfattningen att ärkebiskopen och andra biskopar inte hade någon makt över beslutet. I biskoparnas yttrande till ansvarsnämnden, lyfter de fram ett antal faktorer som ansvarsnämnden bör beakta för att ett förtroende ska kunna återskapas.

Bland dessa kan nämnas:

● Agerandets tyngd och varaktighet.

● Huruvida den felande anmäler sig själv, vilket han gjorde.

● Huruvida den felande visat självinsikt och ånger.

● Huruvida den felande på eget initiativ försöker minimera skadeverkningarna.

● Huruvida agerandet äger rum inom ramen symmetriska eller asymmetriska maktrelationer.

● Huruvida agerandet leder till att vitala funktioner för främjande och tillsyn riskerar att påverkas negativt.

● Huruvida tidigare beslut kan ifrågasattas.

Med dessa faktorer formulerade biskoparna sin makt och som jag tror blev avgörande för ansvarsnämndens beslut. Var och en av faktorerna är krävande.

Skulle en faktor gälla som underlag för avkragning eller alla? De ­äruppställda i efterhand och i ­någon mening när facit fanns. Själv tycker jag att de är omänskliga.

Som utomstående vet jag ­givetvis inte heller hur diskussionerna har förts i olika forum och lämnar det därhän. Men för mig handlar frågan om nåden/förlåtelsen ska ges företräde före rätten/löftesbrottet och dess konsekvenser.

I detta beslut, vars bas var ­otrohet, lät kyrkan rätten gå före nåden och skapade därmed ett sår i sin egen kropp.

Varje söndag leder våra präster och biskopar Herrens bön i våra mässor där ett bärande bud är: Förlåt din nästa.

Det går också i detta sammanhang att hänvisa till Jesus ord till kvinnan som begått äktenskapsbrott. ”Synda inte mer.” Det var ett grymt beslut som kyrkan fattade som skadade henne själv. Men var det kanske nödvändigt? Den tidigare ärkebiskopen ställde den retoriska frågan:

Hur skulle en friande dom uppfattats? Till vem ställde hon frågan: Allmänheten, massmedia eller kyrkans folk?

Mitt svar är nej. Det var inte nödvändigt att avkraga Thomas Petersson.

Det är just i en sådan här situation som nåden ska spela huvudrollen. Genom att låta nåd gå före rätt hade kyrkan varit trogen Jesus ord. Genom dialog hade man kunnat ge utrymme för ett resonemang om konsekvenser.

Beslutet har skapat sår hos både Thomas Petersson och kyrkan. För att läka dessa bör den nya ärkebiskopen tillsammans med de andra biskoparna söka vägar, så att Thomas Petersson får tillbaka sin prästkrage.

Jan Bolin
ledamot, Kalmars kyrkoråd