Medlemstappet är ett nederlag

I en debattartikel i Kyrkans Tidning menar biskop Martin Modéus att Svenska kyrkan idag präglas av en ”undergångens berättelse” eller ”nederlagets självbild”, som beror på en alltför stor fokusering på det pågående medlemstappet.

Istället borde man inom kyrkan skapa en ”välsignelsens berättelse”, som tar fasta på allt som är positivt, hur Anden är synligt verksam i kyrkorna. Då skulle missmod kunna vändas till hopp.

Modéus tar upp en fråga av stor betydelse. Att kyrkan behöver överge den nuvarande destruktiva självförståelsen och försöka hitta en annan är lätt att hålla med om.

Särskilt intressant i Modéus förslag är att han vill föra fram en förståelse av kyrkans förändringsprocess som formuleras i kristna termer. Man kan här ana ett program för ”avsekularisering”, vilket är välkommet.

Mindre lyckat är dock att Modéus i sin iver att ingjuta nytt mod tenderar att släta över kyrkans interna problem. Det han kallar för ”nederlagets självbild” rymmer en partiell sanning som inte går att blunda för: den nuvarande modellen att vara kyrka fungerar inte.

Man har kört fast. Det pågående medlemstappet är ett nederlag och bör benämnas som ett sådant även i en ny berättelse.

De vikande medlemssiffrorna är snarare ett friskhetstecken, en sund motreaktion som förr eller senare kommer att tvinga fram en förändring.

Däremot behöver detta ”nederlag” omtolkas genom att kyrkans rådande praktik omvärderas, det vill säga sätts in i ett nytt sammanhang präglat av en högre grad av självkritik.

Det måste bli tydligt för verksamma inom kyrkan att nederlaget inte handlar om kyrkan som sådan, vilket är en djupt liggande missuppfattning, utan endast gäller en specifik utformning som har ett inbyggt fel: det befintliga kyrkliga språket stänger ute människor från Gud, driver ut dem i en andlig exil.

Att folk vänder ryggen till denna utformning är inget man behöver känna missmod över. Varför skulle man göra det?

De vikande medlemssiffrorna är snarare ett friskhetstecken, en sund motreaktion som förr eller senare – helst förr – kommer att tvinga fram en förändring. Kan man inte här urskilja ett pågående gudsskeende?

En förtjänst med Modéus förslag till en ny, övergripande berättelse är att Gud återinförs i resonemangen. En ensidig sociologisk förståelse av kyrkostatistiken med sekulära förtecken överges.

Men om man inte samtidigt är beredd att se att denna statistik rymmer en sanning värd att ta på allvar, riskerar förslaget att bli en from överbyggnad till de sjunkande medlemstalen, en överbyggnad som dessutom bromsar nödvändig förnyelse.

Modéus vill, annorlunda uttryckt, formulera ett hoppfullt tänkande som inte samtidigt ska behöva innebära en djupgående omvandling av kyrkan. Är inte detta ett utslag av önsketänkande?

Utan tvekan är ”undergångens berättelse” en falsk och skadlig bild. Vi är helt överens på denna punkt. Däremot har jag full förståelse för dem som i decennier känt missmod över bristande förmåga från kyrkligt håll att ta tag i de egna problemen.

Här finns det ett berättigat missmod som också det behöver benämnas. Känslan av missmod är inte i alla avseenden grundlös.

Även jag tror att Anden är verksam här och var i Svenska kyrkan. Och det är utmärkt om denna närvaro lyfts fram och får bilda startpunkt för en ny berättelse.

Men jag är också övertygad om att Anden vill något mer än det som ingår i Modéus vision. Något betydligt mer.

Peder Thalén
professor i religionsvetenskap